— 121 —
— Detta går verkligen för långt! utropade grefven. Jag är här i mitt eget hus och ni är min hustru — och om också själfva afgrunden kom er till hjälp, så skall ni hvila i min famn i denna natt!
Bussy förde handen till värjfästet och tog ett steg framåt. Men Diana lämnade honom icke tid att gå öfver tröskeln.
— Se här mitt svar! utbrast hon och drog fram en dolk ur sitt klädningslif.
Hon rusade plötsligt in i rummet, där Bussy stod och stängde dörren i dubbla lås. Och medan Monsoreau under en ström af hotelser oupphörligt dundrade på dörren med knutna näfvar, ropade hon högljudt:
— Om ni slår en enda spillra ur denna dörr, så skall ni finna mig död på tröskeln — ni känner mig och vet, att jag håller mitt ord!
— Och var lugn för att ni skall bli hämnad, madame! hviskade Bussy och slöt henne i sina armar.
Diana var nära att uppge ett skrik, men hon insåg snart, att hon här ej behöfde frukta för någon annan än sin man. Och därför inskränkte hon sig till att stum och darrande göra en afvärjande åtbörd. Herr de Monsoreau riktade först några häftiga sparkar mot dörren, men sedan kände han sig antagligen öfvertygad om, att Diana kunde verkställa sin hotelse, och han lämnade plötsliga salongen, slängde våldsamt igen dörren efter sig och gick med bullrande steg genom korridoren och utför trappan.
Nu frigjorde sig Diana hastigt ur Bussys skyddande armar och tog ett steg tillbaka.
— Hvem är ni? Och hur har ni kommit hit? frågade hon.
— Madame! sade Bussy, som under tiden åter hade öppnat dörren och nu föll på knä framför henne. Jag är en man, hvars lif ni har räddat. Och aldrig kan ni väl tro, att jag har kommit hit i ond afsikt?
