— 136 —
kosten, som jag hade afvaktat med stor otålighet, emedan jag icke betviflade, att jag ånyo skulle finna en biljett i mitt bröd. Jag bedrog mig inte. Biljetten lydde sålunda:
“Den, som har låtit enlevera er, kommer till Beaugé klockan tio i kväll. Men klockan nio skall den, som vakar öfver er, infinna sig under edra fönster med ett bref från er far, hvari baron de Méridor anbefaller er att hysa förtroende för denne vän, hvilket ni eljest måhända inte skulle göra.
Bränn detta bref!”
Jag läste brefvet om och om igen, och sedan kastade jag det på elden. Stilen var fullkomligt obekant, och jag kunde ej förstå, hvem som hade skrifvit det.
Gertrude och jag fördjupade oss i gissningar. Väl hundra gånger under dagens lopp gingo vi fram till fönstret för att se efter, om ingen syntes till vid dammen eller bortåt skogen. Men allt var tyst och stilla.
En timme efter middagen knackade någon på dörren. Det var första gången man försökte komma in till oss utom vid måltidstimmarna. Men som vi inte hade någon utväg att hindra dörrens öppnande, gåfvo vi nödtvungna bifall därtill.
Det var återigen samma maskerade man, som förut hade talat med oss. Jag kände genast igen hans röst.
Han räckte mig ett bref.
— Från hvem är det? frågade jag.
— Det står utan tvifvel i brefvet, svarade han.
— Men jag vill inte läsa det utan att veta från hvem det är.
— Mademoiselle handlar efter godtfinnande. Jag har fått befallning att aflämna brefvet — jag lägger det här vid mademoiselles fötter.
Och han lade verkligen brefvet på pallen, som jag hade under fötterna, och gick.
— Hvad skall jag göra? frågade jag Gertrude.
— Om jag törs säga min mening, så bör mademoiselle läsa brefvet. Det kan ju upplysa om någon fara, som vi behöfva värna oss emot.
Gertrudes råd var så förståndigt, att jag öfvergaf min första föresats och öppnade brefvet.
Diana afbröt nu sin berättelse och gick fram till en liten italiensk sekretär, som hon öppnade, hvarefter hon tog fram ett bref ur en portfölj af siden.
Bussy kastade en blick på adressen
“Till den sköna Diana de Méridor”, läste han. — Detta är skrifvet af hertigen af Anjou, tillade han och såg upp på Diana.
— Å, han hade således ändå inte bedragit mig! sade hon med en suck. Och när hon såg, att Bussy tvekade att vika upp brefvet, tillade hon:
— Läs! Slumpen har på ett plötsligt och egendomligt sätt låtit er
