— 137 —
få inblick i mitt lifs hemligaste förhållanden och jag känner, att jag inte bör dölja något för er.
Bussy läste:
“En olycklig prins, hvars hjärta har blifvit fängsladt af er gudomliga skönhet, skall i afton klockan tio infinna sig hos er, för att förklara sitt beteende — hvilket, som han själf inser, ej har annan ursäkt än den oöfvervinneliga kärlek, som lågar i hans hjärta.
Francois.”
— Och ni säger, att brefvet verkligen är från hertigen af Anjou?
frågade Diana.
— Ja! svarade Bussy allvarligt. Det är hans stil och hans namnteckning.
Diana suckade.
— Skulle han måhända vara mindre brottslig, än jag har trott? sade hon långsamt.
— Prinsen? frågade Bussy.
— Nej — grefve de Monsoreau.
Det var nu Bussys tur att sucka.
— Fortsätt, madame! bad han. Efteråt kunna vi bättre bedöma både grefven och hertigen.
— Genom detta bref, hvars äkthet jag då inte hade något skäl att betvifla, så mycket mer som dess innehåll stod i öfverensstämmelse med hvad jag fruktade, hade jag, alldeles som Gertrude förutsett, blifvit upplyst om den fara, som hotade mig. Och jag skattade nu så mycket högre denne okände vän, som erbjöd mig sin hjälpi min fars namn. Han var ju mitt enda hopp. Vi började åter vårt spanande genom fönstren utåt dammen och skogen på andra sidan, men vi kunde inte upptäcka någonting, som styrkte våra förhoppningar. Skymningen kom, i januari blir det snart mörkt. Fyra eller fem timmar till skulle vår ångestfulla väntan räcka.
Det var en kall och klar afton. Himlen var öfversållad med millioner stjärnor och månen steg upp och kastade sitt silfverskimmer öfver omgifningarna. Vi öppnade fönstren i Gertrudes rum, det borde i alla händelser vara mindre strängt bevakadt än mitt.
Vid sjutiden började en lätt dimma stiga upp från dammen, men den var så tunn och skir, att våra vid mörkret vana ögon kunde genomskåda den.
Vi spanade och väntade länge, länge, men slutligen tyckte vi oss genom dimman uppläcka några skuggor, som rörde sig borta vid skogsbrynet. De tycktes närma sig med mycken försiktighet i skydd af träden. Vi skulle kanske likväl ha trott, att alltsammans endast var en synvilla, om vi inte i detsamma hade hört en häst frusta därborta.
— Det är våra vänner, mumlade Gertrude.
