— 156 —
— Ert utseende frapperade honom och han såg er stora likhet med den han saknar så djupt. Han följde efter er och försökte skaffa sig upplysningar. Men eftersom ingen vet någonting, så kunde han ingenting få veta.
— Ack, min Gud! Men jag hoppas, att han skall glömma mig.
— Det tror jag inte. Ni hör inte till dem, som man glömmer. Jag har gjort allt, som står i min förmåga att glömma er, men det går inte.
Hans ögon flammade af glödande passion och detta skrämde mig nästan ännu mer än åsynen af hertigen. Jag stod stum och darrande.
— Hvad ämnar ni nu göra? frågade grefven.
— Skulle jag inte kunna byta om bostad — flytta till ett annat kvarter, en annan gata? frågade jag. Eller om jag skulle återvända hem till Anjou?
— Allt detta skulle tjäna till absolut ingenting, sade herr de Monsoreau och skakade på hufvudet. Hertigen har nu funnit edra spår, och han skall ej upphöra att förfölja er förrän han har nått sitt mål.
— Ni skrämmer mig!
— Det är inte min afsikt. Jag upplyser er endast om enkla fakta.
— Då måste jag nu i min tur fråga: hvad ämnar ni göra, herr grefve?
— Min fantasi är inte rik, gunås! svarade herr de Monsoreau med bitter ironi. Jag hade funnit en enda utväg, men denna utväg försmår ni. Nåväl, jag envisas ej, men tala aldrig om att jag skulle kunna finna en ny!
— Gud i himmelen! utbrast jag. Men faran är måhända mindre än ni tror.
— Det får framtiden utvisa, mademoiselle, sade han och steg upp. Men i alla händelser vill jag upprepa för er, att madame de Monsoreau så mycket mindre skulle ha någonting att frukta af hertigen, som mitt nya ämbete ställer både mig och min hustru under kungens omedelbara beskydd.
Mitt enda svar var en djup suck. Grefve de Monsoreau tycktes ha rätt.
Han dröjde några ögonblick, som om han ville ge mig tillfälle att svara, men jag förmådde ej få ett ord öfver mina läppar. Ett bittert leende flög öfver hans ansikte, han bugade sig och gick.
Jag tyckte mig höra honom ge luft åt några svordomar ute i trappan.
Jag ropade på Gertrude. Hon kom genast inskyndande, ty hon brukade uppehålla sig i mitt sofrum, medan grefven var här.
Jag stod vid fönstret bakom gardinen och såg ut på gatan. På
