— 161 —
Paul. I det svaga ljuset från månskäran, som arbetade sig fram mellan molnen, såg Gertrude att den ene af dem var Aurilly.
— Ack, mademoiselle, där ha vi dem, hviskade den stackars flickan.
— Ja, hviskade jag tillbaka, skälfvande af förskräckelse, och de fem första skola naturligtvis komma dem till hjälp.
— Men först måste de ju spränga porten, sade Gertrude, och grannarna måste väl skynda oss till hjälp, när de höra detta buller.
— Tror du verkligen att de göra det? De känna oss ju inte och ha intet skäl att skaffa sig obehag för vår skull. Vi ha gunås ingen annan försvarare än grefve de Monsoreau, min stackars Gertrude.
— Men hvarför vill ni då inte bli hans grefvinna?
Jag drog en djup suck.
XVI.
FORTSÄTTNING PÅ DIANAS HISTORIA. — GIFTERMÅLET.
— Under tiden hade de båda männen från rue Saint-Paul smugit sig tätt intill husraden och stannat nedanför våra fönster.
Vi öppnade ljudlöst ett af dem på glänt.
— Är du säker på att det är här? frågade en röst nedanför.
