— 162 —
— Fullkomligt, ers höghet. Det är femte huset från hörnet vid rue Saint-Paul.
— Tror du, att nyckeln passar?
— Ja visst! Jag har ju tagit aftryck af låset.
Jag grep häftigt Gertrude i armen.
— Och sedan vi ha kommit in?
— Det blir min sak. Kammarjungfrun öppnar nog för oss. Ers höghet får begagna guldnyckel.
— Nå, så öppna då!
Vi hörde nyckeln vridas om i låset — men i detsamma rusade de fem männen i bakhållet vid muren fram och störtade sig öfver hertigen och Aurilly under ropet: “Död åt dem! Död!”
Jag förstod ingenting af allt detta, men instinkten sade mig, att vi hade fått en oväntad hjälp, och jag föll på knä och tackade Gud.
Men så snart hertigen sade hvem han var, tystnade ögonblickligen deras vilda rop och alla de anfallande stucko sina vapen i skidan.
— Ja, det var inte hertigen de ville åt, sade Bussy, det var mig.
— I alla händelser gick hertigen nu sin väg, fortfor Diana. Han gick åt rue de Jouy, medan de fem adelsmännen återigen lade sig på lur i sitt bakhåll vid rue des Tournelles. Det var klart, att ingen fara längre hotade oss denna natt, ty det var inte mig de fem adelsmännen ville åt. Men vi kände oss likväl alltför oroliga och upprörda att kunna gå till sängs. Vi stodo fortfarande kvar vid fönstret, som om vi hade anat att någonting märkvärdigt skulle inträffa. Och vi behöfde inte vänta länge. En ryttare närmade sig på rue Saint-Antoine. Det var antagligen honom som de fem väntade på i sitt bakhåll, ty så snart de blefvo honom varse, skreko de: “Till vapen!” och störtade sig öfver honom. Ni vet för öfrigt allt, som hände denne riddersman, herr de Bussy, eftersom det var ni själf.
— Tvärtom, madame, sade Bussy, jag vet ingenting alls mer än striden, ty jag svimmade efteråt.
— Det är öfverflödigt att säga er med hvilket intresse vi följde denna ojämna strid, som ni utkämpade med så mycken tapperhet, sade Diana med en lätt rodnad. Hvarje nytt skifte af kampen kom oss att rysa, att uppge höga rop af förskräckelse eller att bedja. Vi sågo er häst sjunka till marken och trodde att ni var förlorad. Men den tappre Bussy gjorde sig fortfarande förtjänt af sitt rykte. Ni kämpade, omringad af motståndare, och drog er slutligen tillbaka mot muren, hela tiden stridande som ett rasande lejon. Ni stödde er mot porten till vårt hus, och Gertrude och jag fingo plötsligt samma tanke, nämligen att gå ned och öppna den för er. Hon gaf mig en frågande blick. “Ja”, sade jag endast, och så skyndade vi båda ur rummet. Våra barrikader hindrade oss emellertid några sekunder, och då vi kommo ut i korridoren
