— 163 —
hörde vi porten slås igen. Vi hejdade våra steg och stodo orörliga. Hvem var det som hade gått in, och hur hade den okände kommit in?
Snart hörde vi steg därnere i gången, manliga steg, som nalkades trappan, ehuru vacklande och osäkra. Vi sågo en man famla omkring därnere, och plötsligt stapplade han och föll vid foten af trappan. Det var tydligt, att han icke var förföljd, utan att han hade lämnat sina angripare på andra sidan om porten, som lyckligtvis ej hade stängts af hertigen. Och nu var den okände farligt — ja, kanske dödligt sårad, och låg afsvimmad nedanför trappan. Vi hade naturligtvis ingenting att frukta af honom, men han var däremot i behof af vår hjälp.
— Gå efter lampan! sade jag till Gertrude.
Hon gick genast in efter den och vi sågo, att vi inte hade bedragit oss. Ni låg afsvimmad därnere och vi förstodo, att ni var den tappre ädlingen, som hade försvarat sig så modigt. Utan den minsta tvekan beslöto vi oss för att komma er till hjälp.
Inom ett par minuter hade vi burit er upp i mitt rum och lagt er på sängen. Men ni var fortfarande afsvimmad, det var nödvändigt att skaffa hit en kirurg. Gertrude kom ihåg, att hon några dagar förut hade hört talas om en synnerligt skicklig ung läkare, som verkställt en underbar operation. Hon visste till och med hans adress och erbjöd sig att gå efter honom.
— Men han skulle kunna förråda oss, invände jag.
— Var lugn! Jag skall ta mina försiktighetsmått, sade hon.
Gertrude är en både modig och klok flicka, fortsatte Diana, och jag litade helt och hållet på henne. Hon tog med sig litet pengar, portnyckeln och min dolk — och jag stannade hos er, bedjande för ert väl.
— Jag var gunås omedveten om min lycka, madame, sade Bussy.
Efter en kvart kom Gertrude tillbaka med den unge kirurgen, som hade följt henne med förbundna ögon. Jag stannade i salongen, medan hon förde honom in till er. Och först där fick han ta bort bindeln.
— Ja, sade Bussy, just då kom jag till sans. Jag såg ert porträtt, och jag tyckte mig äfven se er komma in.
— Det gjorde jag verkligen också. Oron för er gjorde mig oförsiktig. Jag växlade några ord med den unge kirurgen. Han undersökte er blessyr och gaf mig lugnande svar.
— Allt detta har stannat i mitt minne, sade Bussy, ehuru jag ej var fullt säker på att det inte var en dröm.
— När kirurgen hade skött om ert sår, tog han ur sin ficka en liten flaska, innehållande en röd vätska, hvarmed han fuktade edra läppar. Han sade, att den skulle dämpa febern och försänka er i sömn. Strax därefter slöt ni verkligen ögonen och föll åter i vanmakt. Jag blef rädd, men doktorn lugnade mig. Allt var som det skulle, försäkrade han, och nu skulle man endast låta er sofva. Gertrude knöt återigen bindeln för
