— 171 —
Det var en aflång, fyrkantig maskin på fyra hjul, femton fot lång och åtta fot bred, invändigt alltigenom madrasserad och full af kuddar, utvändigt öfvertäckt med draperier af brokad. I bergstrakter och andra svåra passager ersattes mulåsnorna af en massa oxar, hvilkas långsamma och starka dragkraft visserligen icke påskyndade färden, men däremot försäkrade de resande om att komma fram två eller tre timmar senare än eljest hade varit fallet.
I detta vidunderliga åkdon färdades nu kung Henri och hela hans hof med undantag af drottning Louise, som så sällan visade sig vid sin gemåls sida, utom vid pilgrimsfärder och botprocessioner, att man knappt fäste någon uppmärksamhet vid hennes frånvaro.
Där satt således först och främst kung Henri III, vidare hans lifmedikus Marc Miron, hofkaplanen, vår gamle bekante, hofnarren Chicot, fem eller sex af de för tillfället mest favoriserade gunstlingarna — Quélus, Schomberg, d'Épernon, D'O och Maugiron, samt ett par stora vindthundar, som rörde sig fritt bland alla dessa människor och oupphörligt gäspade af alla krafter. Vidare fanns där en liten korg med små engelska hundvalpar, hvilken kungen än höll i knäet och än bar hängande om halsen i ett band.
Ur ett slags nisch, inrättad till detta ändamål, framlockades emellanåt en hynda, som gaf di åt hela detta yngel, då och då medlidsamt betraktad af de båda stora vindthundarna, hvilka under tiden roade sig med att nosa på radbandet af dödskallar, som skramlade vid kungens vänstra sida, och voro tillräckligt säkra på sin herres särskilda gunst för att ej visa någon afund.
Uppe i åkdonets tak hängde en förgylld bur, som innehöll turturdufvor af det allra vackraste slag, snöhvita med två svarta ränder kring halsen. Och när händelsevis damer deltogo i kungens utfärder, ökades menageriet med två eller tre markattor, hvilka djur starkt favoriserades af de eleganta skönheterna vid den siste Valois’ hof.
I en förgylld nisch stod en bild af den heliga jungfrun, huggen i marmor af Jean Goujou för Henri II:s räkning. Himladrottningen tycktes förvånad betrakta hvad hon här såg.
Alla pamfletter från den tiden — de voro icke få — och alla satirer på vers, som kringströddes i massor, gjorde kung Henris koloss till åkdon den äran att sysselsätta sig med denna förhånade Noaks ark.
Kung Henri hade tagit plats längst in i åkdonet nedanför madonnans bild. Vid hans fötter sutto Quélus och Maugiron, ifrigt upptagna af att fläta sidenband, en sysselsättning, som på den tiden var på högsta modet bland unga adelsmän. Schomberg satt i ett hörn och broderade en ny devis på sin vapensköld; i ett annat hörn voro kaplanen och doktorn i ifrigt samspråk. D'O och d'Épernon stodo och hängde vid fönstren; de hade synbarligen blifvit väckta för tidigt, ty de gäspade i kapp
