— 172 —
med hundarna. Chicot satt vid dörröppningen med benen dinglande utanför, färdig att stiga ur och i, allt efter hur det föll honom in. Han var outtröttlig i sina kvickheter på nästans bekostnad. När man passerade Châteletplatsen, uppstämde han plötsligt en andlig sång.
Kaplanen vände sig om och såg på honom med rynkade ögonbryn.
— Akta dig, vän Chicot! sade hans majestät. Du får gärna gå så illa som helst åt mina gunstlingar och mig själf, du må till och med vara frispråkig gent emot vår Herre, ty han är god, men kyrkan måste du låta vara i fred!
— Tack för rådet, min son, sade Chicot. Jag kom verkligen inte ihåg, att vi ha den högvördige herr slottskaplanen med oss. Men nu ser jag, att han står där borta och pratar med doktorn om den siste, som de gemensamt ha skickat i jorden. Nåja, du har rätt, — det är ett måttligt nöje att sjunga psalmer. Jag har mera lust att sjunga min nyaste visa för dig.
