— 178 —
stund sedan. Men hvarför kommer han så här i tysthet till vår vän Herodes’ hufvudstad? Hvarför gömmer han sig när kungen far förbi? Pilatus, Pilatus — tänk, om den gode guden inte beviljar mig året, som jag bad honom om, utan tvingar mig att likvidera min skuld förr än jag tänkt!
Till sin glädje upptäckte Chicot inom kort, att han icke allenast kunde se in i det andra rummet från den vrå där han satt, utan att han äfven genom slumpens nyckfulla lek med akustiken kunde höra hvad som sades därinne. Sedan han gjort denna upptäckt ansträngde han såväl ögon som öron till det yttersta.
— Jag tror att det nu är tid att bryta upp, mina herrar, sade den korte och tjocke. De sista lakejerna i kortegen ha försvunnit ur sikte för länge sedan och jag tror, att vi kunna anse vägen fullkomligt klar.
— Utan tvifvel, ers höghet, svarade en röst, som kom Chicot att häftigt rycka till. Den kom från en individ, vid hvilken Chicot hittills icke hade fäst den ringaste uppmärksamhet, därför att han hade varit så helt upptagen af att observera den lille tjocke.
Den som hade talat sist var lika lång som den som hade fått titeln ers höghet var kort, lika blek som den andre var högröd, lika underdånig som den andre var öfvermodig.
— Aha! Mäster Nicolas — tu quoque — så mycket bättre! Chicot skrattade i mjugg. Det vore verkligen en fördömd otur, om vi den här gången skulle behöfva skiljas åt utan att ha fått tala ett par ord med hvarandra.
Chicot tömde hastigt sitt glas och betalade sin förtäring, för att han skulle vara färdig att ge sig af så snart han fick lust.
Detta försiktighetsmått var icke illa användt, ty de sju männen i andra rummet betalade nu i sin tur — eller rättare sagdt, den lille tjocke betalade för allesammans — och sedan hvar och en af dem hade tagit sin häst, som lakej och stallknektar förde fram, satte de sig upp i sadeln och den lilla truppen styrde kurs mot Paris.
— Jaså! sade Chicot för sig själf. Han ger sig af till Paris. Nå, då måste jag väl vända om dit.
Chicot steg nu också till häst och följde efter de andra på afstånd, utan att förlora deras gråa kappor ur sikte eller låta ljudet af hästarnes hofslag undgå sitt öra.
Den lilla kavalkaden tog af från vägen till Fromenteau, red en genväg till Choisy, gick öfver Seine vid Charenton och färdades genom porte Saint-Antoine, hvarefter hela skaran försvann inom portarna till hertigens af Guise hotell, där man endast tycktes ha afvaktat dessa ryttares ankomst, för att genast tillsluta portarna efter dem.
— Godt! sade Chicot, det är inte endast Mayenne, utan äfven
