— 179 —
Guise med i leken! Det börjar verkligen bli intressant. Låt se huru saken kommer att utveckla sig!
Chicot väntade tåligt en dryg timme, oaktadt han led af både hunger och köld. Slutligen öppnades hotellets port; men i stället för sju ryttare i gråa kappor var det nu sju fromma munkar i kapuschonger som visade sig, skramlande med ofantliga radband.
— Nej, men ser man bara! utbrast Chicot. Har hôtel de Guise nu blifvit så inpyrdt med helighet, att banditer bli fromma Guds lamm bara genom att uppehålla sig där en halftimme? Det blir allt mer och mer intressant!
Och Chicot följde efter munkarna på samma sätt som han hade följt efter ryttareskaran. Han hyste intet tvifvel om deras identitet.
De fromma bröderna gingo öfver Seine vid Notre-Dame, fortsatte genom la Cité och öfver Petit-Pont, passerade därefter Maubertplatsen och gingo uppåt rue Saints Geneviève.
— Aha! sade Chicot sedan han hade lyft på hatten för det gamla huset vid rue Noyers, där han förut hade gjort sin bön under dagens lopp, är det kanske meningen att vi ska’ återvända till Fontainebleau? I så fall har jag då inte valt kortaste vägen. Men det är misstag, ser jag — vi ska’ visst inte så långt.
Munkarna hade nämligen stannat vid porten till klostret Sainte-Genevieve och gingo in i hvalfvet. Långt inne i dunklet stod en munk af samma orden som de nykomna — Sainte-Genevièves — och han betraktade med största uppmärksamhet de anländas händer.
— Nej! tänkte Chicot, det ser sannerligen ut som om man skulle få lof att vara riktigt snygg om händerna, för att komma in här i kväll. Här försiggår bestämdt någonting extra.
Undrande hur han skulle bära sig åt, för att icke förlora de fromma bröderna ur sikte, såg Chicot hastigt upp och upptäckte med förvåning kapuschonger öfverallt på alla gator, som ledde fram till klostret. Somliga nalkades två och två, andra kommo ensamma, men alla styrde sina steg mot samma mål.
— Här måste hållas stort konvent i kväll, det är inte möjligt annat! mumlade Chicot. Sannerligen är det inte första gången jag känner håg att vara med om ett ordenskapitel, men nu är också lusten omotståndlig.
Och alla de kapuschongklädda munkarna gingo in i hvalfvet, visade den vakthafvande brodern sina händer — eller också något som de höllo i handen — och fingo passera.
— Jag skulle gärna vilja följa efter dem, sade Chicot för sig själf, men därtill fattas det mig två ganska väsentliga saker. Först och främst deras ärevördiga kostym och dessutom det där som de visa för brodern portvakten. Ty det är alldeles säkert att de ha någonting, som de visa
