— 181 —
Munkarna fortforo att strömma till från alla håll. Man kunde verkligen tro, att halfva antalet af befolkningen i Paris hade tagit kåpan. Och brodern portvakten undersökte den enes händer efter den andres utan att tröttna.
— Jag vill våga mitt hufvud på att här försiggår någonting märkvärdigt i kväll, sade Chicot för sig själf. Och jag har verkligen lust att gå till botten med saken, om det låter sig göra. Klockan är half åtta — jag träffar bestämdt broder Gorenflot på Corne d'Abondance i färd med att intaga sin supé.
Chicot lät nu munkarna bäst de ville slå sina krokar i närheten af klostret och smyga sig in i portalen. Han satte sin häst i galopp och kom snart till rue Saint-Jaques, där det af hungriga studerande och feta munkar mycket besökta värdshuset Corne d'Abondance stolt reste sig midt emot klostret Saint-Beuvit.
Chicot var väl känd på platsen, icke som daglig gäst, men som en frikostig, tillfällig och gladlynt besökare af det etablissement, som ägdes af mäster Claude Bonhomet. Så hette nämligen värden på det omtyckta värdshuset Corne d'Abondance.
XVIII.
HVARI LÄSAREN FÅR DET NÖJET ATT GÖRA BEKANTSKAP MED BRODER GORENFLOT, SOM REDAN ETT PAR GÅNGER FÖRUT HAR VARIT OMTALAD I DENNA HISTORIA.
Den vackra dagen hade följts af en lika vacker kväll, men som dagen hade varit kall, blef kvällen ännu kyligare. Man hörde fotstegen knarra på den frusna marken och andedräkten stod som en rök ur munnen på fördröjda fotgängare. Under sådana förhållanden förefalla de upplysta fönstren i ett värdshus dubbelt inbjudande.
Chicot gick först in i salen och såg sig forskande omkring i alla vrår, men då han icke fann den han sökte, begaf han sig helt familjärt ut i köket. Värden på stället var fupptagen af en högst viktig förrättning. Han höll på att smälta flott i en panna och väntade ifrigt att det skulle bli lagom brynt, för att fylla pannan med mjölad hvitling.
När Chicot kom in, såg Bonhomet upp.
— Å, är det ni? sade han. God afton! Jag önskar er god aptit!
— Tack! Men det beror på om jag stannar …
— Huru så?
— Ni vet, att jag inte kan fördraga att äta ensam.
— I så fall skall jag supera tillsammans med er, sade Bonhomet och lyfte på mössan.
