— 182 —
— Tack, min käre värd — jag vet, at ni är en förträfflig bordskamrat. Men jag söker en annan.
— Broder Gorenflot kanhända? frågade Bonhomet.
— Alldeles, svarade Chicot. Har han redan börjat supera?
— Nej, inte än. Men det är i alla fall bäst att ni skyndar er.
— Hvarför det?
— Jo, därför att han slutar om fem minuter.
— Ni säger, att broder Gorenflot ännu inte har börjat supera, och ändå skulle han sluta om fem minuter?
Chicot skakade på hufvudet — hvilket i alla kända länder är ett uttryck för klentrogenhet.
— Vi ha onsdag i dag och fastan har börjat, sade mäster Claude.
— Nå, än se'n? sade Chicot med en min, som icke utvisade höga tankar om broder Gorenflots religiösa tendenser.
— Ja! svarade Claude med en gest, som tydligen betydde så mycket som: Jag begriper det inte heller, men det är så i alla fall.
— Det har bestämdt kommit någonting i olag i fråga om den vanliga ransonen, sade Chicot. Broder Gorenflot supera på fem minuter! Jag har tur att träffa på märkvärdiga händelser i dag.
Med minen hos en resenär, som sätter foten på obekant mark, styrde Chicot sina steg mot ett litet enskildt sidorum, hvars dörr han sköt upp. Därinne fann han verkligen den ärevördige broder Gorenflot, som, lyst af ett ljus med rykande veke, satt och petade helt likgiltigt i en portion spenat kokt i vatten, hvilken magra kost han försökt göra en smula smakligare genom tillsats af rifven ost.
Den ärevördige brodern sysslade med sin blandning med en min som utvisade, att han alls icke hyste några stora förhoppningar i fråga om resultatet. Och under tiden skola vi passa på och presentera honom för våra läsare.
Broder Gorenflot var omkring trettioåtta år gammal och ungefär fem fot lång. Men han påstod själf, att denna brist på längd ersattes genom en beundransvärd harmoni i proportionen. Det som fattades honom i längd hade han i stället fått i bredd, ty han mätte nära tre fot från den ena axeln till den andra. Mellan dessa herkuliska skuldror höjde sig en muskulös hals, men äfven den hade olyckligtvis samma proportion som det öfriga. Den var nämligen synnerligen kort och tjock, hvilket gjorde, att broder Gorenflot vid första starka sinnesrörelse hotades af slaganfall. Med sin kännedom om denna farliga disposition aktade han sig noga för att ta någonting djupt, och det var mycket sällsynt att få se honom så pass upprörd, som han nu visade sig vid Chicots inträde.
— Nej, min käre vän, hvad har ni nu för er? utbrast Chicot, ömsom betraktande spenaten, Gorenflot, det oputsade ljuset och en bägare vatten, otydligt färgadt af några droppar vin.
