— 195 —
Chicot försökte först att vänja sina ögon vid dunklet därinne, och till detta ändamål började han räkna munkarnas antal. Där fanns hundratjugo i kyrkans skepp och tolf uppe i koret, summa hundratrettiotvå. De tolf uppe i koret stodo i en lång rad framför altaret och gjorde intryck af att vara tabernaklets särskilda väktare.
Hofnarren såg med förnöjelse, att han icke hade varit den sist anlände. Efter honom inträdde tre munkar i vida gråa kåpor. De begåfvo sig upp i koret och togo plats framför den långa raden af de tolf. En korgosse, som icke hade märkt Chicots ankomst, sprang omkring i kapellet för att se efter, om hvar och en befann sig på sin plats, och sedan denna inspektion var slutad, gick han upp och talade med en af de tre munkarna, som hade kommit sist.
— Vi äro hundratrettiosex, sade munken med kraftig stämma. De är ett heligt tal.
I detsamma reste sig alla munkarna nere i skeppet — de hade förut legat på knä — och satte sig i bänkarna. Strax därefter förkunnade det skarpa ljudet af knarrande gångjärn och gnisslande riglar, att de massiva ingångsdörrarna stängdes.
Huru modig Chicot än var, kunde han likväl icke höra dessa ljud utan en viss hjärtklappning. För att få tid att hämta sig, gick han långt in i en bänk, där han satt fullkomligt i skuggan och instinktmässigt fäste ögonen på de tre, som tycktes vara de förnämsta i församlingen. De hade tagit plats i länstolar, medan de tolf bakom dem fortfarande förblefvo på stående fot.
När bullret af dörrarnas stängande hade dött bort, ringde en liten klocka tre gånger. Detta var tydligen signal till allmän tystnad, ty mellan första och andra ringningen hörde man upprepade “Sch!” och mellan den andra och tredje var det tyst som i en graf.
— Broder Monsoreau! sade samma munk, som hade talat förut en gång, hvilka underrättelser bringar ni föreningen från provinsen Anjou?
Chicot spratt häftigt till af två orsaker. För det första var rösten som talat så kraftig och befallande, att den snarare tycktes skapad att ljuda från ett visir på ett slagfält, än från en kapuschong i en kyrka. För det andra var det namnet Monsoreau, som endast under några dagar varit bekant för hofvet, men där åstadkommit en viss sensation.
En högväxt munk i veckrik kåpa gick med raska och djärfva steg fram mellan de andra och besteg talarestolen. Chicot försökte att få se hans ansikte, men det var alldeles omöjligt.
— Godt, tänkte narren, om man inte ser andras ansikten, så kan man inte heller se mitt.
— Mina bröder! sade nu en stämma, hvilken Chicot genast kände igen som öfverhofjägmästarens, underrättelserna från provinsen Anjou äro icke tillfredsställande. Icke för att där icke finns sympatier för vår sak,
