— 199 —
sig så bred som möjligt och gick uppför trappan till talarestolen under det att han drog ned kapuschongen så långt han kunde.
— Mina bröder! började han med Gorenflots snörflande stämma, ni veta alla, att jag är klostrets allmosesamlare och att denna befattning ger mig tillträde till alla hem. Denna förmån använder jag till Herrens fromma. Mina bröder! fortsatte han vid minnet af den fras, som den verklige Gorenflot hade upprepat för honom innan han föll i den djupa sömn, hvari han snarkade i detta ögonblick, det är en skön dag för den rätta tron, som nu har samlat oss här. Låtom oss tala uppriktigt, mina bröder, eftersom vi äro församlade i Herrens hus.
Hvad är kungariket Frankrike? En samhällskropp. Hvad är villkoret för en kropps välfärd? God hälsa. Och hur bevarar man kroppens hälsa? Genom klokt beräknade åderlåtningar, när den har ett öfvermått af krafter. Nu är det ju tydligt och klart, att fienderna till den rätta tron äro för starka, eftersom vi behöfva frukta för dem, och därför måste samhällskroppen åderlåtas ännu en gång. Detta upprepa hvarje dag de rättrogna, hvilkas skinkor, ägg och pengar jag bär hem till klostret.
Denna första afdelning af Chicots tal gjorde ett lifligt intryck på hans åhörare. Han lät bifallsmumlet dö bort och fortsatte sedan:
— Man skall kanske förehålla mig, att kyrkan afskyr blodsutgjutelse. Men märken väl, mina bröder — våra teologer ha aldrig sagt hvilkas blod detta gäller. Och jag skulle vilja slå vad, att det aldrig kan vara kättares blod som kyrkan vill spara. Kyrkan, sade jag — men vi representera icke endast kyrkan, mina bröder! Broder Monsoreau, som hade ett så vältaligt anförande här för en stund sedan, har säkert sin jaktknif i bältet, broder La Hurière handterar stekspettet med lätthet och jag, mina bröder — Jacques-Nepomucène Gorenflot — jag har burit musköten i Champagne och jag har bränt hugenotter i deras bönehus. Detta borde vara tillräcklig ära för mig, och jag skulle alldeles säkert förtjäna evig salighet endast därigenom. Så trodde jag åtminstone ända tills jag började få en smula samvetsskrupler. Hugenotternas kvinnor hade nämligen blifvit litet misshandlade innan de brändes, och detta skämde hela den vackra handlingen, därför att vi ej borde ha besmittat oss med ett så orent umgänge. Jag skyndade emellertid att ägna mig åt religionen, för att utplåna den fläck jag hade fått, och aflade inom mig ett löfte att aldrig göra så mer.
Denna andra afdelning af broder Gorenflots tal hade icke mindre framgång än den första. Alla tycktes vara uppfyllda af beundran öfver de medel, hvarigenom en nådig försyn hade åstadkommit broder Gorenflots omvändelse. Också gaf man oförbehållsamt luft åt sitt bifall.
Chicot bugade sig blygsamt till erkänsla.
Och nu återstår det att säga några ord om de ledare vi ha utsett åt oss, fortsatte Chicot, ty det förefaller den stackars allmose-
