— 198 —
den lugnade sig med alla sina efterdyningar. Slutligen höjde mötets edare åter sin stämma och sade:
— Vår heliga förening tackar broder La Hurière för hans nit och tar hans framställda förslag i betraktande. Det skall debatteras i föreningens höga råd.
Ny fanatisk bifallsstorm. La Hurière bugade sig flera gånger till tack, gick ned från talarestolen och återtog sin plats, dignande under bördan af sin triumf.
— Aha! tänkte Chicot, jag börjar nu få klarhet i saken. Man tycks ha mindre förtroende till min son Henris fasthet i den rätta tron än till hans bror Charles IX och hertigen af Guise. Och eftersom herr de Mayenne är invecklad i det här, är det mycket troligt att hans höghet af Guise har för afsikt att till deras förmån bilda en liten stat i staten. Den store Henri skulle förstås ta arméerna om hand och den store Mayenne borgerskapet, medan kardinalen styr kyrkan. På det sättet skulle min son Henri en vacker dag kunna öfverraskas af att ha ingenting alls mer än sitt radband — och bli artigt anmodad om att gå i kloster. Rätt snusförnuftigt resoneradt! Ja, men hertigen af Anjou då — för skock millioner, hvad vill man göra med hertigen af Anjou?
— Broder Gorenflot! ropade nu samma stämma, som förut hade kallat Monsoreau och La Hurière till talarestolen.
Vare sig nu att Chicot var för djupt försjunken i de tankar vi nyss ha delgifvit våra läsare, eller att han icke hade fullkomligt satt sig in i att han borde svara på detta namn — han bibehöll tystnad.
— Broder Gorenflot! upprepade nu korgossen med en så klar och gäll stämma, att Chicot ovillkorligt spratt till.
— Å, det där är ju en kvinnoröst! mumlade han för sig själf, Har föreningen medlemmar af båda könen?
— Broder Gorenflot! Finns ni inte här? ropade åter den kvinnliga rösten.
— Aha — broder Gorenflot — jag glömde att det är jag! sade Chicot sakta och tillade sedan med höjd röst och snörflande på samma sätt som munken: Jo, jo — visst är jag här! Jag satt försjunken i betraktelser öfver broder La Hurières tal och hörde därför icke, att man kallade mig!
Det sakta bifallssorl, som nu åter lät höra sig vid blotta omnämnandet af broder La Hurières tal, gaf Chicot tid att tänka sig för.
Man kan tycka, att han ej hade behöft svara på uppropet, eftersom ingen af munkarna slog tillbaka sin kapuschong. Men vi måste komma ihåg, att deltagarna i mötet voro räknade, och om man vid saknandet af en uppgifven person hade företagit allmän inspektion, så hade Chicots bedrägeri snart blifvit upptäckt och- hans situation varit ytterst allvarlig.
Han tvekade därför icke ett enda ögonblick. Han steg upp, gjorde
