— 204 —
Lyckligtvis har jag mera mod än han. Seså — godnatt med dig nu, vän Chicot!
Och Chicot satte sig så bekvämt han kunde i sin biktstol, sköt rigeln för dörren och slöt sina ögon för att sofva. Han hade väl suttit så ungefär tio minuter, och hans tankar började just bli en smula tröga och orediga, då ett väldigt slag från en malmklocka dallrade genom kyrkan och förtonade i dess djup.
— Åhå! Hvad vill nu det säga? sade Chicot, öppnande sina ögon och spetsande sina öron.
I samma ögonblick tändes lampan i koret på nytt, och dess blåaktiga sken föll öfver de tre munkarna, som fortfarande sutto lika orörliga på sina platser.
Chicot var icke fullkomligt fri från vidskepelse. Hur modig han än var, så var han likväl barn af sin tid, de fantastiska traditionernas och de skräckinjagande legendernas period. Han gjorde korstecknet och mumlade helt sakta:
Vade retro, Satanas!
Men som ljusskenet icke slocknade vid frälsningstecknet, hvilket det ofelbart borde ha gjort, om det förskref sig från afgrunden — och
