— 205 —
då de tre munkarna fortfarande sutto kvar, oaktadt vade retro, började Chicot tro, att han helt enkelt hade att göra med ett naturligt ljussken — och om icke med riktiga munkar, så åtminstone med varelser af kött och blod. Han kunde i alla fall ej frigöra sig från vissa skakningar, som härledde dels däraf, att han hade blifvit hastigt väckt, och dels af en ganska naturlig rädsla.
I samma ögonblick höjde sig långsamt en af korets golfplattor och blef stående på kant. En grå kapuschong visade sig först ofvanför det mörka djupet, och så småningom reste sig därnere en munk, som steg upp på korets marmorgolf, medan stenplattan ljudlöst återtog sitt vanliga läge.
Vid denna syn glömde Chicot den sunda slutledning, som hans förnuft nyss hade gjort, och han förlorade tron på den besvärjelse, som hans hittills hade ansett ofelbar. Håren reste sig på hans hufvud och han föreställde sig för ett ögonblick, att alla de i kryptan begrafna skulle följa exemplet och lyfta upp golfplattorna med sina hufvudskålar.
Men denna hemska föreställning varade icke länge.
— Broder Monsoreau, sade en af de tre munkarna i koret till den som hade uppenbarat sig på ett så besynnerligt sätt, är den väntade kommen?
— Ja, nådiga herrar, svarade den tilltalade, han väntar därnere.
— Öppna dörren och låt honom komma hit!
— Aha! tänkte Chicot, det tycks, som om skådespelet skulle ha två akter, och att jag ännu ej har sett mer än den första. Men han ryste till ännu en gång, trots sitt bemödande att skämta med sig själf och det föreföll honom, som om bänken där han satt vore full med knappnålar.
Broder Monsoreau gick nu utför den ena trappan från koret, för att öppna järndörren till kryptan.
I detsamma slog den mellersta munken tillbaka sin kapuschong, och i hans panna lyste det stora ärr, på hvilket ädla kännetecken parisarna med så mycken hänförelse igenkände den, som redan nu gällde för katolikernas hjälte och sedermera skulle bli deras martyr.
— Sannerligen! Den store Henri af Guise i egen person — som hans högst enfaldiga majestät tror vara upptagen af att belägra La Charité. Nu förstår jag! Den som sitter till höger om honom och välsignade församlingen är naturligtvis kardinalen af Lothringen, och den till vänster, som talade med korgossen, är min gode vän, hans höghet af Mayenne. Men hvar i all världen ha vi mäster Nicolas?
Och liksom för att omedelbart bekräfta Chicots antagande, slogo nu äfven de båda andra munkarna tillbaka sina kapuschonger, hvarvid den ryktbare kardinalens breda, intelligenta panna och genomträngande ögon
