Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/234

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 214 —

gjort. Hvem vet, om icke någon af hans undersåtar genom gift eller dolk går Herrens rättvisa i förväg!

— Mina herrar! invände hertigen svagt. Mina herrar!

— Se här vårt svar på ers höghets skrupler! förklarade kardinalen. Henri III var Herrens smorde, men vi ha afsatt honom, och ni skall vara Guds utvalde i hans ställe. Detta tempel är lika vördnadsvärdt som kyrkan i Reims. Och i detta heliga tempel, inför bilden af den franska monarkiens verklige grundläggare, kung Clovis, säger jag er — jag, en af kyrkans furstar, som kan hoppas att en dag bli dess öfverhufvud — att vi här ha en helig olja, sänd af påfven Gregorius XIII och som i alla afseenden kan ersätta den heliga smörjelsen. Utnämn nu genast er blifvande ärkebiskop i Reims, ers höghet, utnämn er konnetabel — och ni skall genast bli smord till kung, hvarefter er bror Henri blir betraktad som usurpator! Tänd ljusen vid altaret, barn!

Korgossen var tydligen beredd på denna befallning, ty han kom genast ut från sakristian med en ljuständare i handen, och inom kort glittrade femtio ljuslågor på altaret och i koret.

Man upptäckte nu på altaret en mitra, som gnistrade af ädelstenar, och ett svärd som var lindadt med blommor — det var ärkebiskopens mitra och konnetabelns svärd.

I samma ögonblick som koret illuminerades, hördes orgeln från kyrkans dunkla djup uppstämma Veni Creator.

Detta verkningsfulla arrangement gjorde ett djupt intryck på alla de närvarande. De modiga hänfördes och de svaga kände sig starka.

Hertigen af Anjou höjde sitt hufvud och gick med säkrare steg, än man hade förmodat, fram till altaret. Där tog han mitran i vänstra handen och svärdet i den högra, hvarefter han vände om till hertigen och kardinalen af Guise, hvilka på förhand voro säkra om den ära, som väntade dem. Han satte mitran på kardinalens hufvud och omgjordade hertigen med svärdet.

Denna beslutsamma handling hälsades med enhälliga bifallsrop; man hade egentligen knappt väntat så mycken bestämdhet af den vacklande och obeslutsamme Francois af Anjou.

— Mina herrar, sade han till de öfriga, uppgifven edra namn för hertigen af Mayenne, Frankrikes stormästare. Den dag, jag uppstiger på tronen, skola ni alla bli riddare af Frankrikes orden.

Bifallsyttringarna fördubblades, och alla uppgåfvo i tur och ordning sina namn för herr de Mayenne.

— Guds död! sade Chicot för sig själf, det här hade minsann varit ett ypperligt tillfälle att få blåa bandet — jag skall aldrig få ett lämpligare, och ändå är jag tvungen att låta det gå mig ur händerna!

— Och nu till altaret, sire! sade kardinalen.

— Jag ber min gardesöfverste herr de Monsoreau, mina gardes-