— 231 —
— Det är kanske ändå bäst att öka farten, sade Saint-Luc sedan han hade sett sig tillbaka ännu en gång. Ty det finns en plym i den där hatten och en halskrage under den, som väcker min oro.
— Ack min Gud! Men hur kunna sådana saker oroa dig? frågade Jeanne under att hon följde efter sin man, som hade fattat hennes häst vid tygeln och drog den med inåt skogen.
— Därför att plymens färg är mycket modärn och halskragens fason likaså. Bäggedera äro dessutom mycket för dyrbara att tillhöra vanligt hyggligt folk, Du skall få se att ryttaren är en ambassadör från min höga herre, konungen.
— Låt oss sporra våra hästar! utbrast madame Saint-Luc, darrande som ett asplöf vid blotta tanken på att hon kunde bli skild från sin man.
Men det var lättare sagdt än gjordt att sporra hästarna framåt. Furorna stodo mycket tätt, deras grenar bildade en verklig mur, och dessutom sjönko hästarne vid hvarje steg djupt ned i den mjuka sanden. Under tiden närmade sig den ensamme ryttaren allt mer, och man hörde hästens hofslag dåna mot stenhällarna.
— Det är oss han söker — Gud i himmelen! utropade Jeanne.
— Om så är, så skola vi höra efter hvad han vill, ty han hinner ändå alltid upp oss.
— Nu stannar han, sade Jeanne.
— Och han stiger af hästen, sade Saint-Luc, och tar af inåt skogen. Nå, om det också är Lucifer själf i egen person, så skall jag gå honom till mötes.
— Vänta litet! bad Jeanne och höll sin man tillbaka. Jag tyckte att han ropade.
Ryttaren hade verkligen bundit sin häst vid ett träd och kom nu efter dem in i skogen, ropande:
— Vänta! Vänta! Spring då inte, för tusan! Jag har någonting åt er, som ni har förlorat!
— Hvad är det han säger? frågade grefvinnan.
— Jag tyckte han sade, att vi ha förlorat någonting, sade Saint-Luc.
— Hör på! fortsatte den okände. Den lille herrn där har glömt ett armband på ett värdshus i Courville — ett armband med ett damporträtt — och sådana saker vill man nog inte förlora, framför allt inte porträttet af den vördnadsvärda madame de Cossé-Brissac. Låt mig nu slippa springa längre — för hennes skull!
— Jag tycker att jag känner igen den där rösten! utropade Saint-Luc.
— Och han talar om min mor!
— Har du verkligen förlorat ett armband, min älskling?
— Ja visst! Ja märkte det ej förrän i morse, och jag kunde omöjligt påminna mig hvar jag hade glömt det.
— Å — det är ju Bussy! utropade plötsligt Saint-Luc.
