— 234 —
— Ja — om det kunde ske efter mitt tycke.
— Ni säger det med en ton, som om ni hade beslutat er för att dö som ungkarl.
— Kanhända.
— Ni måste vara kär i en kvinna, som ni aldrig kan få?
— Min bäste Saint-Luc, sade Bussy, bed grefvinnan, att hon af nåd upphör att genomborra mitt hjärta med tusentals dolkstyng.
— Akta er, Bussy, sade Saint-Luc, ni kommer mig att tro att det är min hustru ni älskar.
— I så fall måste ni åtminstone medge, att jag är en högst grannlaga älskare, och att äkta män göra orätt i att vara svartsjuka på mig.
— Det är sant, sade Saint-Luc vid tanken på att det var Bussy, som hade ledsagat hans hustru till Louvren. Men tillstå nu, att ert hjärta är fängsladt på något håll?
— Det medger jag, sade Bussy.
— Är det verklig kärlek eller bara en nyck? frågade Jeanne.
— Det är mitt lifs stora passion, madame.
— Den skall jag bota!
— Det tror jag inte:
— Och jag skall gifta bort er!
— Det tviflar jag på.
— Och jag skall laga, att ni blir så lycklig som ni utan tvifvel förtjänar.
— Ack, madame, min enda lycka är nu min olycka!
— Men jag är mycket bestämd af mig, det skall jag säga er, sade Jeanne.
— Jag också, svarade Bussy.
— Ni måste ge vika till sist, herr grefve.
— Låt oss emellertid fortsätta resan tillsammans som goda vänner, sade den unge adelsmannen. Vi måste först laga att vi komma ifrån den här sandåsen och sedan se till, att vi, innan det blir mörkt, hinna till den förtjusande lilla byn därnere.
— Ja, till den eller till någon annan.
— Mig är det också likgiltigt hvart det bär.
— Ni följer oss således?
— Så långt som vi ha gemensam väg, om det inte misshagar er.
— Visst inte — tvärtom! Men ni kunde gärna följa med dit vi resa!
— Hvart reser ni då?
— Till slottet Méridor.
Blodet steg hastigt Bussy åt hufvudet och sjönk lika hastigt tillbaka. Hans blekhet var så stor, att hans hemlighet mycket säkert
