— 235 —
hade varit förrådd, om Jeanne icke just i samma stund hade skänkt sin man ett ljuft småleende.
Bussy fick således tid att hämta sig, under det att de båda makarna voro upptagna af silt ögonspråk. Han beslöt att gengälda den unga grefvinnans maliciösa infall genom att bevara en djup tystnad angående sina egna ärenden.
— Till slottet Méridor, sade ni, grefvinna, sade han, då han hade fått tillräckligt välde öfver sig själf, för att kunna uttala detta namn, hvad är det för ett slott?
— Där bor en af mina bästa väninnor, svarade Jeanne.
— Jaså! sade Bussy. Och hon — hon är hemma för närvarande?
— Mycket säkert, svarade madame de Saint-Luc, som var helt och hållet okunnig om hvad som hade händt på Méridor under de sista två månaderna. Har ni verkligen aldrig hört talas om baron de Méridor, en af de rikaste godsägarna i Anjou, och inte heller …
— Inte heller? upprepade Bussy frågande.
— Inte heller om hans dotter, Diana de Méridor, den vackraste adelsdam, som någonsin har funnits?
— Nej, madame, svarade Bussy, nästan kväfd af sinnesrörelse.
Och medan Jeanne återigen växlade innehållsrika blickar med sin man, frågade den unge ädlingen sig själf genom hvilken särskild lyckträff han så utan alla beräkningar hade under vägen sammanträffat med människor, som talade med honom om Diana de Méridor — den tanke, som fyllde hela hans själ. Låg det en snara i deras ord? Det var nästan omöjligt. Saint-Luc hade redan flytt från Paris, då Bussy gjorde sitt inträde hos grefvinnan de Monsoreau och fick veta, att hon var född Diana de Méridor.
— Är det långt kvar till slottet, madame? frågade Bussy.
— Ungefär sju mil, tror jag. Och jag skulle vilja slå vad att det blir där och inte i den förtjusande lilla byn, som lyser i solen därborta, som vi få gå till hvila i kväll. Följer ni med?
— Ja, madame.
— Ni skall få se att detta blir första steget mot lyckan, som jag lofvat er, herr de Bussy, sade Jeanne.
Bussy bugade sig och fortfor att färdas i sällskap med det unga paret, som höll god min, tack vare den förbindelse, hvari de ansågo sig stå till Bussy. En god stund förgick under tystnad. Men Bussy hade mycket att fråga om, och han begagnade sig beslutsamt af tillfället.
— Hurudan är då denne baron de Méridor, som ni nyss talade om, madame? frågade han,
— En typ för en verklig ädling från forna dagar — en ädel riddare, som säkert skulle ha fått plats vid kung Arthurs runda bord.