— 240 —
om han därigenom ville förjaga de dystra minnen, som marterade honom.
— Död! utropade Jeanne förfärad, blek som ett lik.
— Död! hviskade Bussy. Han har således låtit honom tro att hon är död, fortsatte han i sina tankar. Stackars gubbe! Hvad du skall komma att hålla af mig med tiden!
— Död! Död! upprepade baronen. De ha dödat henne för mig!
— Å, hvad säger ni, baron? utbrast Jeanne, som ändtligen hade funnit kvinnans vanliga tröst i sorgen och smälte i tårar. Hon lindade sina armar omkring den gamle mannens hals.
Han reste sig stapplande …
— Nåja, sade han, fastän mitt hus är dystert och öde, så är det likväl gästfritt nu som förr. Stig in!
Jeanne tog den gamle mannens arm och följde honom genom förstugan och det forna vaktrummet, som numera var inrättadt till matsal, in i salongen.
En tjänare med sorgsen uppsyn och ögonen röda af gråt gick förut och öppnade dörrarna för dem. Saint-Luc och Bussy följde efter.
När de kommo in i salongen, sjönk gamle baron de Méridor ned i en fåtölj.
Betjänten öppnade ett fönster, för att släppa in frisk luft, och drog sig sedan undan i en aflägsen vrå, men lämnade icke rummet.
Jeanne vågade icke bryta tystnaden. Hon darrade vid blotta tanken på att vidröra den gamle mannens hjärtesår genom en enda fråga. Och ändå kunde hon nästan icke förmå sig att tro, att den olycka hon nyss hade hört omtalas, verkligen hade händt. När man är ung och lycklig. tror man knappt på döden.
Det blef baronen som talade först.
— Ni sade ju att ni är gift, min kära Jeanne, sade han. Då är kanske den där herrn er man?
Han visade på Bussy.
— Nej, baron Augustin, svarade Jeanne. Detta är herr de Saint-Luc.
Saint-Luc bugade sig med den djupaste vördnad inför den olycklige gamle fadern, som vänligt besvarade hans hälsning och till och med försökte framtvinga ett småleende. Sedan riktade den gamle sin tomma blick på Bussy.
— Då är väl den där herrn er bror, er svåger eller kusin? frågade han.
—Nej, han är inte alls släkt med oss, herr baron, men han är vår vän. Tillåt mig att presentera för er herr Louis de Clermont, grefve de Bussy-d'Amboise, som ställt sin värja till hertigens af Anjou förfogande.
Den gamle mannen flög plötsligt upp ur stolen och fäste en förkrossande blick på Bussy, men i nästa ögonblick sjönk han utmattad tillbaka igen med en jämrande suck.
