— 241 —
— Hvad är det? frågade Jeanne.
— Känner baron de Méridor er förut, herr de Bussy? frågade Saint-Luc.
— Det är första gången jag har den äran att se herr baron de Méridor, svarade Bussy lugnt. Han ensam hade förstått den verkan, som hertigens namn utöfvat på den gamle.
— Jaså, sade baron de Meridor slutligen, ni är således hertigens man — ni står i tjänst hos detta odjur i människoskepnad, denna afgrundsande från det yttersta helvetet — och ni har den djärfheten att tillstå det och komma hit och presentera er för mig!
— Är han tokig? frågade Saint-Luc sin hustru med låg röst och betraktade den gamle mannen med förvåning.
— Sorgen har antagligen beröfvat honom förståndet, sade Jeanne förskräckt.
Baron Méridor hade uttalat sina hotfulla ord med en ännu ursinnigare blick än den första. Men Bussy uthärdade hans blick och hans tillvitelser med vördnadsfull hållning och under fullkomlig tystnad.
— Ni, som är i tjänst hos den usling, som har mördat min dotter! tillade baron de Méridor, hvars hjärna tycktes omtöcknas allt mer och mer.
— Stackars gamle man! mumlade Bussy.
— Hvad är det han säger? utbrast nu Jeanne i sin tur.
— Vet ni då inte, ni som se på mig med så mycken förskräckelse, utropade baronen, i det han tog det unga parets händer i sina, att hertigen af Anjou har dödat Diana?
— Det är han som är min dotters mördare!
Den gamle mannen sade detta med så gripande ton, att till och med Bussy fick tårar i ögonen.
Om det också förhåller sig som ni säger, herr baron, ehuru jag ej kan fatta att det kan vara möjligt, sade Jeanne, så kan ni likväl för denna gräsliga olycka aldrig anklaga herr de Bussy, som är en af Frankrikes rättrådigaste och mest ädelsinnade män. Och ni ser väl, att herr de Bussy inte vet någonting om allt detta! Han gråter med er på samma sätt som vi. Skulle han ha kommit hit, om han behöfde frukta ett sådant mottagande? Ack, käre gamle faderlige vän — jag bönfaller i er högt älskade Dianas namn, att ni berättar för oss hvad som har händt!
— Visste ni det verkligen icke? frågade baronén herr de Bussy.
Bussy bugade sig utan att svara.
— Ack nej, svarade Jeanne i hans ställe, ingen af oss vet någonting om allt detta.
— Min Diana död, och hennes bästa väninna vet det icke! Men det är sant — jag har hvarken talat eller skrifvit om det till någon. Det föreföll mig som om det inte längre fanns något lefvande lif sedan Diana var borta — eller åtminstone att all världen borde vara försänkt i sorg efter min Diana.
