— 245 —
Hvad baron de Méridor beträffar, så hade titeln “kunglig höghet” genast utöfvat sitt vanliga välde öfver honom. En adelsman på Henri III:s tid hade ännu icke kommit därhän, att han skrattade åt titlar och vapensköldar. “Hans kunglig höghet” representerade i hans ögon en öfvermakt, som måste respekteras.
Tidigt morgonen därpå tog baronen afsked af det unga paret, som han bjöd att stanna på slottet. Men Saint-Luc och hans hustru förstodo att allvarliga saker voro i görningen, och de föresatte sig att lämna Méridor så snart de finge den skuggrädde marskalkens medgifvande att slå sig ned på Brissac, som ej låg långt därifrån.
Bussy behöfde blott en enda sekund för att förklara sitt besynnerliga beteende. Och denna sekund använde han för att hviska ett par ord i den förtjusande grefvinnan Jeannes ifrigt lyssnande öra.
De ord han hviskat till henne hade en magisk verkan. Hennes ansikte klarnade ända till solsken, den vackraste rodnad spred sig öfver hennes kinder och munnen log så, att hennes pärlhvita tänder lyste fram mellan de purpurröda läpparna. Hennes man betraktade henne förundrad, men hon lade sitt pekfinger mot munnen och sprang gladt sin väg efter en tacksam nick till Bussy.
Baron de Méridor hade icke märkt någonting alls af denna pantomim. Han såg sig allvarligt omkring i det gamla hemmet, smekte maskinmässigt sina båda hundar och gaf några befallningar till sina bedröfvade tjänare. Sedan lät han en stallknekt hjälpa honom upp på en gammal springare, som var hans favorit sedan forna tider, hvarefter han vinkade till afsked åt sitt hem och red ut från slottsgården utan att säga ett ord.
Bussy besvarade Jeannes leenden med glädjestrålande blick och vände sig om flera gånger för att vifta farväl till sina vänner. Vid afskedet hade Jeanne sagt till honom:
— Hvad ni är för en egendomlig människa, herr grefve! Jag hade lofvat, att ni skulle finna lyckan vid Méridor — och så blir det i stället ni som återför lyckan hit.
Det är en lång väg mellan Méridor och Paris, i all synnerhet för en gammal man med tjogtals ärr efter blessyrer från krigets dagar, och för en gammal springare, som snart ej skulle vara duglig till tjänstgöring längre. Under färden ägnade sig Bussy åt ett ihärdigt studium. Han ville nämligen genom uppmärksamhet och vördnadsfulla omsorger vinna sin gamle reskamrats tillgifvenhet, ehuru baronen från början hade mött honom med hat. Och han hade antagligen lyckats i sin sträfvan, ty när de båda den sjätte dagens morgon anlände till Paris, yttrade den gamle baronen följande ord till sin följeslagare:
— Det är för besynnerligt, grefve de Bussy — nu då jag kommer min olycka allt närmare, känner jag mig mindre orolig än vid afresan från Méridor.
