— 246 —
— Blott ett par timmar till, herr baron, sade Bussy, sedan kommer ni att bedöma mig riktigt.
De båda resenärerna färdades in i Paris genom Faubourg Saint-Marcel, hvilket ohyggligt fula kvarter likväl föreföll mest parisiskt af alla, tack vare dess många kyrkor, dess tusentals pittoreska små hus och broar.
— Hvart färdas vi? frågade baronen. Till Louvren?
— Först och främst måste jag föra er hem till mitt hotell, för att ni skall få hämta er något efter resan och göra toalett för det besök ni skall göra, svarade Bussy.
Baron de Méridor gjorde inga invändningar. Och Bussy förde honom direkt till sitt hotell vid rue Grenelle-Saint-Honoré.
Grefve de Bussy var icke väntad i sitt hem, ty man hade upphört att vänta på honom. Vid sin affärd hade han själf sadlat sin häst och begifvit sig bort utan att ha blifvit sedd af någon mer än doktor Rémy. Det var därför icke underligt, att hans ihållande frånvaro och hans ständiga äfventyr hade förmått många att tro, att han hade råkat i sina ovänners snaror, och att lyckan, som så länge varit honom bevågen, slutligen hade vändt honom ryggen, samt att den tappre Bussy nu låg kall och stel i någon källarehåla eller något bakhåll. En del af hans bästa vänner och trognaste tjänare hade likväl gjort förberedelser för hans återkomst, huru osannolik den än kunde vara, medan andra däremot företogo omsorgsfulla spaningar på alla möjliga misstänkta områden, till och med i Bastiljens vallgrafvar.
En enda medlem af hans hus svarade oföränderligt på alla frågor efter honom:
— Jag tackar! Herr grefven mår väl.
Men dref man sina frågor längre, så fick man ej några vidare upplysningar. Ty det fanns inga att få.
Den, som gaf detta hoppfulla svar, var doktor Rémy, som oupphörligt gick ut och in, försjunken i underliga grubblerier. Rätt som det var försvann han från hotellet, än om natten och än om dagen, och när han så kom tillbaka, hade han en grundlig aptit. Hans glada hoppfullhet verkade emellertid alltid uppmuntrande på de öfriga.
Rémy kom just tillbaka från en af dessa hemlighetsfulla utflykter, då han hörde gården genljuda af glada rop och såg betjäningens täflan om att få ta emot tyglarna ur Bussys hand. Grefven hade ännu ej stigit ur sadeln.
— Tack! sade han, jag ser att ni ä' glada att ha mig här igen! Om ni inte ä' riktigt säkra på, att det verkligen är jag, så skynda nu att öfvertyga er om det — och hjälp sedan denne ädle herre af hästen. Kom ihåg, att jag hyser mera vördnad för honom än för någon furste!
