— 252 —
gångare sadlad där för hans räkning. En annan hölls i beredskap åt grefven. Båda stego nu i sadeln och begåfvo sig ut genom porten, åtföljda af doktor Rémy.
Baron de Méridor hade icke varit i Paris på tjugo år, och han kunde icke nog förvåna sig öfver de förändringar, som staden hade undergått sedan Henri II:s tid. Men oaktadt all förvåning och förundran kände han på samma gång en nedslagenhet, som ökades i den mån han närmade sig det okända målet för sin färd. Hur skulle hertigen ta emot honom, och hvilka nya lidanden skulle bli följden af deras sammanträffande? Han kunde också icke nog förundra sig öfver det välde, som Bussy hade utöfvat öfver honom, Han hade ju nästan blindt följt denne ädling, som likväl var i tjänst hos den furste, hvilken bar skulden till hans olyckor. Borde han icke hellre ha trotsat hertigen af Anjou och begifvit sig direkt till Louvren, för att kasta sig för kung Henris fötter? Hvad kunde hertigen ha att säga honom? Kunde han ha någon tröst att bjuda honom?
De ridande kommo nu till rue Saint-Paul. Bussy hade skickat Rémy i förväg, för att bereda dem inträde hos Diana.
Rémy lagade att han fick träffa Gertrude och kom snart igen med underrättelse att vägen var klar. Naturligtvis fördes samtalet mellan Bussy och Rémy med sänkta röster.
Under tiden såg baron de Méridor sig omkring med förvånad min.
— Kan det vara här, som hertigen bor? sade han misstroget vid åsynen af det anspråkslösa huset framför dem.
— Det är det inte, svarade Bussy småleende, men här bor åtminstone en dam, som han har älskat mycket högt.
Den gamle ädlingens panna mörknade.
— Herr grefve, sade han och höll in sin häst, vi landtbor ha inte alls samma syn på lifvet som de höga herrarna i staden. Vi afsky all lättfärdighet och kunna omöjligt trifvas i dess närhet. Vill hertigen af Anjou tala med baron de Méridor, så bör väl detta försiggå i hertigens palats och icke hos någon af hans älskarinnor. Huru kan ni, som ändå tycks vara en hederlig man, vilja föra mig till en fallen kvinna? Är det för att ni vill visa mig, att min stackars Diana ännu skulle ha funnits i lifvet, om hon, i likhet med härskarinnan i detta hus, hade valt vanäran i stället för döden?
— Å, herr baron, gör inga falska förutsättningar! sade Bussy med det vinnande leende, som redan förut hade stämt den gamle mannen till hans förmån. — Jag svär vid min adelsmannaära, att det inte alls kan vara fråga om någonting sådant härvidlag. Damen, som bor, här är fullkomligt aktningsvärd.
— Hvem är hon då?
