— 259 —
XXVI.
HURU BRODER GORENFLOT VAKNADE, OCH HURU HAN BLEF MOTTAGEN I KLOSTRET.
Då vi sist skildes från vår vän Chicot, stod han helt förtjust öfver broder Gorenflots djupa sömn och väldiga snarkningar. Han gaf värdshusvärden en vink att gå sin väg och ta ljuset med sig, sedan han förut hade eftertryckligt anbefallt honom att aldrig säga ett enda ord till den värdige klosterbrodern om, att Chicot hade gått ut klockan tio och kommit igen klockan tre på natten. Och som mäster Bonhomet hade lagt märke till, att när narren och munken gästade där tillsammans, var det alltid narren, som betalade kalaset, så hyste han en synnerlig aktning för Chicot, hvaremot han respekterade munken ganska medelmåttigt. Han lofvade följaktligen beredvilligt att icke öppna sin mun ifråga om hvad som händt under natten, och lämnade sedan de båda vännerna ensamma i mörkret, så som Chicot hade begärt.
Chicot upptäckte snart, att broder Gorenflot både talade i sömnen och snarkade, en naturlig följd af att han öfverlastat sin mage. Munkens prat var en hemsk blandning af religiösa och bacchanaliska fraser. Chicot förstod emellertid, att han skulle få mycket svårt att reda sig utan ljus med det han måste göra, för att broder Gorenflot ej skulle misstänka någonting vid sitt uppvaknande, och för öfrigt kunde han i mörkret lätt råka att trampa den sofvande på hand eller fot och på det sättet väcka honom i förtid. Han blåste därför häftigt med puströret på glöden i eldstaden, för att få rummet en smula upplyst.
Vid detta ljud upphörde Gorenflot att snarka och mumlade:
— Mina bröder! Hören vindens häftiga brus! Det är Herrens andedräkt. Och så snarkade han igen.
Chicot väntade tills han åter var fullt insomnad och började sedan veckla ut munken ur hans omhölje.
— Brrr — hvad det är kallt! mumlade Gorenflot. I den här kölden bli drufvorna aldrig mogna.
Chicot väntade återigen en stund, men fortsatte sedan.
— Ni känna allesammans mitt nit för den sanna tron, fortfor munken. Allt för kyrkan och för hertigen af Guise!
— Ja visst, din kanalje! sade Chicot.
— Men människan är starkare än vinet! Ty broder Gorenflot har kämpat mot vinet som Jakob mot sin gud, och broder Gorenflot har segrat.
Han var nu tyst en stund, och därunder lyfte Chicot upp honom,
