— 260 —
så att han kunde sätta på honom kåpan. Då han lade ned munken igen, lyfte denne en smula på sina ögonlock och fick se Chicots ansikte lutadt öfver sig i den matta belysningen från de glödande kolen.
— Ack nej — inga spöken, snälla ni, sluddrade munken.
— Han är alldeles dödfull, sade Chicot, i det han svepte kåpan tätare omkring honom och drog kapuschongen öfver hans hufvud.
— Seså ja! Nu ha de stängt dörren till koret, mumlade munken, och det blåser inte längre.
— Nu må du gärna vakna, om du vill, det rör mig inte, sade Chicot.
Han rullade ihop servietterna och lade dem under hufvudet, svepte in sig i bordduken och somnade snart bredvid sin bordskamrat.
När dagsljuset lyste Gorenflot i ansiktet och värden började gräla på kökspojkarna utanför, skingrades ändtligen den tjocka dimma, som hade omtöcknat broder Gorenflots hjärna. Han reste på sig och lyckades sätta sig upp med tillhjälp af båda händerna. Då detta mödosamma arbete var öfverstökadt, såg han sig omkring. Han såg oordningen i rummet och han såg Chicot, som listigt nog hade lagt armen så, att icke en enda rörelse, som munken gjorde, undgick honom, ehuru han snarkade så naturligt, att det gjorde den största heder åt hans skådespelaretalang.
— Det är ljusan dag! mumlade Gorenflot. För böfveln! Det tycks som om jag har legat här hela natten.
Det klarnade allt mer och mer i hans hjärna.
— Och klostret! pustade han. Ack, ack!
Han drog till kordongen omkring lifvet litet bättre.
— En underlig dröm jag hade, fortsatte han, tyckte, att jag var död och låg insvept i ett kläde, fläckadt af blod. Det var duken med vinfläckarne, som hade framkallat denna fantasi hos honom. Men lyckligtvis var det bara en dröm.
Han såg sig omkring ännu en gång och hans blick stannade på Chicot, som snarkade allt hvad han förmådde.
— En drucken man är en riktigt vacker syn! sade Gorenflot och betraktade Chicot med beundran. Han är lycklig, som sofver så godt! Och det kan han gärna göra — han är inte i min svåra belägenhet, han. Om jag skulle väcka honom, för att få ett godt råd? Han är ingen dålig rådgifvare.
Men nu snarkade Chicot värre än någonsin. Det lät som den ursinnigaste åska.
— Nej, därigenom skulle han få för mycket att säga öfver mig. Jag får lof att hitta på en osanning honom förutan. I alla fall har jag nog svårt att undgå fängelsestraff. Och det är inte precis det som är det svåra, utan den magra kosten. Vatten och bröd! Om jag ändå Hade lite pengar, så kunde jag muta brodern fångvaktaren.
