— 263 —
— Hvilken oro ni har förorsakat oss! sade priorn.
— Det är alltför stor godhet, ärevördige fader, stammade Gorenflot, som ej kunde förstå priorns öfverseende ton, hvilken han långt ifrån hade väntat.
— Ni var naturligtvis rädd att visa er efter det där uppträdet i natt, eller hur?
— Ja, visst måste jag erkänna, att jag var rädd, sade munken med kallsvetten pärlande på sin panna.
— Käre broder! sade priorn. Ni bar er verkligen bra oklokt och obetänksamt åt.
— Tillåt mig att förklara, ärevördige fader …
— Det behöfs inte! Jag förstår alltsammans.
— Behöfs det ingen förklaring? frågade Gorenflot. Nå, det är så mycket bättre, ärevördige fader, ty jäg vet sannerligen inte hvad jag skulle kunna anföra till min ursäkt.
— Jag förstår det hela mycket väl. Alltsammans berodde på ögonblickets hänförelse, Exaltation är en helig dygd och entusiasmen är en helig känsla. Men en dygd kan drifvas så långt, att den öfvergår till last, och om de upphöjdaste känslor gå till öfverdrift, äro de förkastliga.
— Förlåt, vördnadsvärde fader, sade Gorenflot, men om ni förstår utan förklaringar, så har jag däremot så mycket svårare att begripa något. Hvad är det ni nu egentligen talar om?
— Om det beteende ni tillät er här i går kväll.
— Jag?
— Ja, ni.
Gorenflot kliade sig på nästippen. Det började bli klart för honom, att här måste föreligga något missförstånd.
— Jag är lika ifrig katolik som ni, broder Gorenflot, fortsatte priorn, men jag måste tillstå, att er djärfhet skrämde mig.
— Min djärfhet? sade Gorenflot. Har jag visat någon djärfhet?
— Ända till oförvägenhet, min son.
— Förlåt då mitt otyglade mod! Jag skall bättra mig, ärevördige fader.
— Ja, men undertiden kan jag ej värja mig för en viss oro för de följder, som ert beteende kan medföra för både er och oss. Om saken endast hade stannat oss emellan, så vore den ej af någon betydelse.
— Hvad? utbrast Gorenflot. Vet man det också utom klostret?
— Ja visst! Ni vet väl, att här fanns mer än hundra lekmän, som icke ha förlorat ett enda ord af ert föredrag.
— Af mitt föredrag? upprepade munken med allt större förvåning.
— Jag medger, att ert tal var vackert; jag medger, att ni kunde bli hänförd af de stormande bifallsyttringarna. Men att gå så långt, att
