— 262 —
Chicot lade åter in pengarne i sin börs, stoppade den i fickan och ställde sig vid fönstret, försänkt i djupa tankar.
Broder Gorenflot fortsatte emellertid sin väg med ränseln på axeln och djupt begrundande min. Han funderade nämligen på den osanning, hvarmed han skulle urskulda sitt uteblifvande från mötet och sin frånvaro under natten. Ju närmare han kom klostret, desto dystrare föreföllo honom dess murar, och han ansåg äfven för ett dåligt omen, att en del munkar stodo utanför porten och spejade åt alla håll.
Han hade knappt kommit ut från rue Saint-Jacques, förrän de tydligen fingo se honom — och deras beteende vid hans åsyn ingaf honom den största förskräckelse han hade erfarit under hela sitt lif.
— Det är mig de tala om, sade han till sig själf, de stå där och vänta på mig — man har sökt efter mig i natt, och min frånvaro har väckt stor skandal — jag är förlorad!
Det svindlade för hans ögon. Först fick han en dåraktig tanke på att försöka fly. Men flera af munkarna kommo redan emot honom — man skulle naturligtvis genast sätta efter honom. Och broder Gorenflot måste dessutom göra sig själf rättvisa, han var icke skapad att springa. Han föredrog att underkasta sig sitt öde. Och han närmade sig tämligen slokörad sina klosterbröder, som tycktes tveka, om de skulle tilltala honom eller ej.
— Jag tror, att de knappt vilja kännas vid mig, tänkte Gorenflot. Jag har blifvit dem en förargelseklippa.
Slutligen fattade en af bröderna mod och gick emot honom.
— Stackars, käre broder! sade han.
Gorenflot drog en djup suck och lyfte blicken mot höjden.
— Ni vet, att priorn väntar på er, sade en annan.
— Å, Herre Gud!
— Ja, inföll en tredje, han har sagt, att vi skola föra er till honom så snart ni kom tillbaka.
— Jag fruktade just det, sade Gorenflot.
Han gick in i klostret mera död än lefvande, och porten stängdes genast efter honom.
— Jaså, det är ni! sade brodern portvakten. Skynda er! Priorn väntar på er.
Och brodern portvakten tog Gorenflots hand och så godt som släpade honom med sig in till priorn.
Äfven där stängdes alla dörrar.
Gorenflot sänkte sina ögon, ty han vågade icke se den vredgade priorn i ögonen, och han kände sig mycket, mycket ensam och öfvergifven inför denne förman, hvars vrede var så väl berättigad.
— Jaså, ni är ändtligen här nu, sade priorn.
— Ärevördige fader … stammade munken.
