— 265 —
Priorn omfamnade ömt broder Gorenflot och förde honom mildt, men bestämdt öfver tröskeln och bort till hans cell.
Där utanför väntade samtliga bröderna på broder Gorenflot. De skyndade emot honom, och alla ville vidröra hans händer, hans axlar, hans kläder. Han var föremål för en så vördnadsfull dyrkan, att man till och med förde fållen på hans klädnad till sina läppar.
— Farväl, helige man! sade en af dem. Glöm mig inte i edra böner!
— Jag helig? Prat! tänkte Gorenflot i all tysthet.
Farväl, tappre stridsman för den rätta tron! sade en annan. Gottfried af Bouillon var ingenting i jämförelse med er!
— Farväl, ädle martyr! sade en tredje och kysste den yttersta ändan af hans kordong. Förblindelsen bor ännu bland oss, men ljusets seger nalkas!
Och broder Gorenflot gick ur famn i famn, blef kysst och ärad och så godt som buren ut på gatan genom klosterporten, som ögonblickligen stängdes bakom honom.
Gorenflot betraktade porten med en min, som omöjligt kan beskrifvas. Slutligen gick han baklänges därifrån, som om han hade sett ängeln med det flammande svärdet stå vid klostrets tröskel. Och han mumlade:
— De måste ha blifvit galna allesammans! Ty i annat fall är jag det — å, du milde, barmhärtige Gud!
