— 267 —
passerade vakten, gjorde han sig så liten och smal som möjligt vid tanken på arresteringen, som priorn hade förespeglat honom. Men när han väl befann sig ute på fria fältet, femhundra steg från stadens portar, och såg gräsvallarna grönska omkring sig, satte han sig vid vägkanten, stödde isterhakan mot sin ena stora, feta hand, kliade sig på näsan med den andra handens tjocka pekfinger och försjönk i smärtsamma funderingar.
Gorenflot suckade djupt — så mycket djupare som klockan nu började lida mot nio, den vanliga middagstimmen i klostret. Ty munkarna voro så långt efter i civilisation, såsom det ägnar och anstår dem som lefva skilda från världen, att de ännu år 1578 följde Charles V:s exempel att äta middag strax efter morgonmässan.
Lika gärna skulle man kunna räkna de sandkorn, som stormen vräker mot hafsstranden en ovädersdag, som man kunde redogöra för alla de stridiga tankar, hvilka jagade genom broder Gorenflots hjärna.
Hans första tanke — och den han hade svårast att bli kvitt — var att återvända till Paris och gå direkt till klostret samt förklara för priorn, att han föredrog fängelset framför landsflykten. Han skulle till och med gärna underkasta sig spöstraffet, om man bara ville lofva honom på hedersord, att han skulle få sina vanliga mål, hvilka han ju härefter kunde reducera till fem om dagen.
Sedan denna tanke hade bearbetats i den stackars munkens hjärna under en hel kvart, släppte han den för en, som var något förnuftigare. Han ville nu bege sig till Corne d'Abondance och väcka Chicot, som antagligen ännu låg där och sof, och anförtro honom den beklagansvärda belägenhet, hvari han befann sig i anledning af de libationer, hvartill han hade låtit vännen förleda sig, samt be honom om understöd.
På denna plan grubblade Gorenflot också en hel kvart — och som man ser, var den icke utan sina finesser.
Så fick han en ny idé, som icke saknade en viss djärfhet. Han ville gå utomkring stadens murar tills han kom till porte Saint-Germain eller till Nesletornet, där han åter kunde smyga sig in i staden och fortsätta sina tiggerier, men nu endast för egen räkning. Han kände så väl till de lämpligaste och mest inbringande platserna, han visste, hvar han i utbyte mot sin faderliga välsignelse kunde med säkerhet påräkna de läckraste bitarna. Ack ja! Hans forna lättjefulla fråsseri passade honom så förträffligt — hvarför skulle ej hans lif fortfarande få gå i samma riktning? Men för att kunna förverkliga denna lockande plan, måste han ju stanna i Paris, där han i hvarje ögonblick riskerade att möta polismän och kyrkliga myndigheter — ett alltför farligt möte för en förvisad munk.
Det fanns äfven en annan olägenhet. Klostret Sainte-Genevieves skattmästare var för nitisk i sitt ämbete att icke med första skaffa sig
