— 273 —
— Ja!
— Och jag svarade?
— Du svarade, att du skulle gå och hålla ett tal.
— Det finns verkligen någon sanning i det där, mumlade Gorenflot förbryllad.
— Visst är det sant! Du läste upp en del af talet för mig. Det var rätt långt.
— Jag hade indelat det i tre afdelningar — efter Aristoteles’ anvisning.
— Och det fanns förskräckliga saker mot Henri III i ditt tal, så förskräckliga, att det alls inte förvånar mig, om du blir förföljd som upprorsstiftare.
— Säg mig, herr Chicot — såg jag riktigt vaken ut, när ni talade med mig?
— Det var som det kunde, kamrat! Du såg egentligen rätt besynnerlig ut, ögonen stirrade och du talade entonigt.
— Och det är då så säkert som aldrig det, att jag vaknade på Corne d'Abondance i morse!
— Nå, det är väl ingenting märkvärdigt?
— Inte det? Men ni sa’ ju, att jag gick därifrån klockan tio?
— Ja, men du kom igen klockan tre på morgonen. Du lämnade dörren på glänt när du kom, så att jag låg och frös.
— Jag minns också att det var kallt, sade Gorenflot.
— Nå, ser du nu att jag talar sanning? För resten kan du ju fråga mäster Bonhomet.
— Värdshusvärden?
— Ja visst! Han öppnade själf för dig. Och du var riktigt uppblåst af högmod, när du kom igen. Jag förehöll dig också, att det inte passade för en munk att vara högfärdig.
— Hvad var jag högfärdig öfver?
— Öfver den framgång ditt tal hade haft — öfver de komplimanger du hade fått af hertigen af Guise, af kardinalen och af herr de Mayenne, dem Gud måtte bevara! förklarade gaskognaren och lyfte på hatten.
— Nu står alltsammans klart för mig! sade Gorenflot.
— Det var ju bra det! Du medger således att du var på det där mötet? Hur tusan var det du kallade det igen? Vänta litet! Heliga Ligans sammankomst — så var det.
Gorenflot sänkte hufvudet mot bröstet och drog en tung suck. Jag är sömngångare, sade han, det har jag misstänkt länge.
— Hvad menar du med det? frågade Chicot.
— Jag menar, att anden hos mig dominerar materien till den grad,