Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/302

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 282 —

— Jag lofvar det, kamrat.

— Nå, då är det bäst att vi ge oss af med ens, för att söka upp värdshuset, förklarade munken och reste sig. Kom, Panurge, du skall snart få mat.

Åsnan skriade förnöjd.

Chicot steg åter till häst, men Gorenflot gick och ledde sin åsna. Snart fick Gorenflot sikte på det efterlängtade värdshuset, mellan Corbeil och Melun. Till stor förvåning för munken, som varmt beundrade den förföriska utsikten, befallde Chicot, att han skulle sitta upp och tog sedan af åt vänster, för att göra en omväg bakom värdshuset. Gorenflot förstod likväl genast orsaken till detta besynnerliga infall — de tre mulåsnorna väntade framför stora ingången.

— Det är således dessa fördömda ryttare, som efter behag reglera vår resa och våra måltidstimmar, suckade Gorenflot. Det är för sorgligt!

Han suckade ännu en gång.

Då Panurge såg, att det var fråga om att vika af från raka vägen, hvilken till och med en åsna vanligen anser för den kortaste, stannade hon helt tvärt och tycktes vara sinnad att icke gå ur fläcken.

— Se bara! Min åsna vill alls inte gå längre, klagade Gorenflot.

— Vill hon inte det? sade Chicot. Vänta bara!

Han gick till en hasselhäck och skar ett fem fot långt spö, tjockt som en tumme och på samma gång fast och smidigt.

Panurge var icke så dum, att hon icke reflekterade öfver hvad som tilldrog sig i hennes närhet; hon anade hvad som skulle komma, innan det var öfver henne. Hon hade uppmärksamt följt Chicots beteende, hvilket hon utan tvifvel tillmätte den betydelse det förtjänade, och så snart hon märkte hvad det var fråga om, lyfte hon helt lätt och ledigt på sina fötter och vandrade framåt.

— Hon går! Hon går! ropade munken till Chicot.

— Lika godt! svarade denne. Reser man i sällskap med en åsna och en munk, så kan man alltid ha användning för en käpp.

Och Chicot skar käppen färdig.