— 283 —
XXIX.
HURULEDES BRODER GORENFLOT BYTTE UT SIN ÅSNA MOT EN MULÅSNA OCH MULÅSNAN MOT EN HÄST.
Munkens vedervärdigheter tycktes nu lida mot sitt slut, åtminstone för den dagen. Efter den lilla omvägen kommo de båda resenärerna åter ut på stora vägen, och tre fjärdedels mil längre bort stannade de vid ett annat värdshus. Chicot tog ett rum, som hade utsikt åt vägen, och befallde att aftonmåltid skulle serveras i detta rum. Men han hade knappt ro att äta, så upptagen var han af att speja och lyssna utåt. Då klockan emellertid blef tio utan att någonting hördes eller syntes till, öfvergaf han sitt spejande, befallde att hans häst och munkens åsna skulle få dubbla ransoner hafre samt att de skulle vara sadlade i daggryningen.
Gorenflot hade under en timmes tid varit försänkt i den ljufva dvala, som gärna följer efter en grundlig måltid, nedsköljd med godt vin. När han hörde Chicots befallning, drog han en djup suck.
— I daggryningen? stammade han.
— Nå, än se'n? sade Chicot. Du bör väl vara van att stiga upp vid den tiden.
— Jag?
— Ja visst! För morgonmässans skull.
— Priorn hade befriat mig från att deltaga i den.
— Lathundar! mumlade Chicot. Och han tillade högt: Människan är skapad för att arbeta.
— Men munken för att hvila, förklarade Gorenflot. Munken är ett undantag från det öfriga människosläktet.
Nöjd med detta argument, som tycktes ha gjort ett visst intryck på Chicot, gick munken med mycken värdighet till sängs. Chicot hade låtit bädda åt honom inne hos sig, antagligen för att hindra honom från att begå några excesser,
Om broder Gorenflot icke hade sofvit så tungt, så skulle han i första daggryningen ha sett Chicot stiga upp och ställa sig på lur bakom gardinen.
Ehuru den ifrige spejaren kunde vara fullkomligt säker på att ej bli bemärkt utifrån, tog han plötsligt ett steg tillbaka, då trampet af tre mulåsnor hördes därute. Nu gick han raskt fram till munken och ruskade honom i armen tills Gorenflot öppnade ögonen.
