— 288 —
— På torget.
— Nå, så vänta mig där!
Munken gick med beslutsamma steg bort till fransiskanerna och Chicot red en bakgata fram till torget.
Där fann han på värdshuset Coq-Hardi den förut omtalade ryttmästaren i färd med att tömma en flaska godt vin. Af honom fick Chicot en del upplysningar, som bekräftade allt hvad Gorenflot hade sagt.
Efter en kort stund hade Chicot gjort upp med ryttmästaren att få köpa två hästar, hvilka sedermera i journalen antecknades som förolyckade under vägen. Tack vare denna lilla förtänksamhet, kunde de båda springarna säljas till ett pris af trettiofem dukater paret.
Det återstod nu endast att bestämma priset för sadlar och grimmor, då Chicot plötsligt såg ut genom fönstret och fick se Gorenflot komma gående med två sadlar på hufvudet och två grimmor i händerna.
— Hallå! Hvad vill detta säga, kamrat? ropade Chicot.
— Det är ju sadlarna och grimmorna, som vi begagnade till våra mulåsnor.
— Och dem har du behållit, din skälm?
— Ja visst!
— Men du har sålt mulåsnorna?
— För tio dukater stycket.
— Och de äro betalda?
— Här ä’ pengarna!
Gorenflot lät slantarna skramla i fickan.
— Du är sannerligen en stor man, broder Gorenflot, förklarade Chicot.
— Jag skulle tro det, svarade munken blygsamt.
— Nu ge vi oss af igen! sade Chicot.
— Jag är så förskräckligt törstig! pustade munken.
— Så gå och skaffa dig en flaska vin medan jag sadlar hästarna! Men bara en enda, hör du!
— Det lofvar jag.
Gorenflot tömde emellertid två och gick sedan för att lämna Chicot resten af pengarna, som han hade fått för mulåsnorna. Det var nära att Chicot hade låtit honom behålla dessa pengar, men så kom han att tänka på, att om Gorenflot finge mynt att röra sig med, så hade han ej längre något välde öfver honom. Därför tog han emot pengarna utan att munken hade någon aning om hans tvekan, och de båda reskamraterna stego till häst. Gorenflot förhjälptes på hästryggen af ryttmästaren, som var en from man och lät munken sätta sin fot i hans hand. Till lön för denna tjänst gaf Gorenflot ryttmästaren sin välsignelse, då han väl hade kommit upp på hästryggen.
