— 294 —
— Ni måste stanna här och anse er som hemma i huset, förklarade han. Jag betraktar er härefter som vän och broder, och om ni behöfver pengar …
Till svar drog Chicot upp sin börs, som visserligen hade blifvit lättad på åtskilligt af sitt innehåll, men likväl ägde ett ganska respektabelt omfång.
Anblicken åf en väl späckad börs är alltid behaglig, till och med för den ädelmodige som erbjuder pengar, men upptäcker att det har skett i onödan. Han behåller ju alltid förtjänsten att ha gjort anbudet, och slipper därtill att fullfölja uppoffringen.
— Jag skall säga er, fortfor Chicot, för att ännu mera lugna sin värd, att vi äfven resa för att göra propaganda för tron, och resan bekostas af den heliga Ligan. Ge oss därför anvisning på ett värdshus, där vi inte ha någonting att frukta.
— Ni kan ingenstädes vara i större säkerhet än här, mina herrar, det försäkrar jag, förklarade värden.
— Men ni talade ju nyss om någon som bor i rummet bredvid?
— Ja, men han får allt lof att hålla sig i skinnet. Märker jag att han har det ringaste spioneri för sig, så flyttar han — och det så sant jag heter Bernouillet.
— Jaså, ni heter Bernouillet? sade Chicot.
— Det heter jag, och mitt namn är inte okändt bland landsbygdens rättrogna. Vill ni, så skall jag genast köra honom på porten.
— Nej, låt honom vara, sade Chicot. Det är bättre att ha sina fiender i närheten. Då kan man åtminstone öfvervaka dem.
— Ni har fullkomligt rätt, sade Bernouillet med tydlig beundran.
— Men hvarför tror ni att den där mannen är vår fiende? — Jag säger vår fiende, — eftersom vi ä’ vänner och bröder, tillade Chicot med ett vänligt leende.
— Jag skall säga er det, svarade värden. Han kom hit i går, klädd som lakej, men nu har han satt på sig advokatkostym. Han är likväl antagligen lika litet advokat som lakej, för jag såg spetsen af en stor huggvärja sticka fram under en kappa, som låg på en stol därinne. Vidare har han talat om kungen på ett sätt som ingen annan brukar göra, och dessutom har han berättat, att han har ett uppdrag åt herr de Morvilliers — och ni vet, att den herrn är Nebukadnesars minister.
— Jag brukar kalla honom för Herodes!
— Sardanapalus passar kanske allra bäst.
— Bravo!
— Jag hör nog, att vi ha samma åsikter, sade värden.
— Det blir kanske bäst att jag stannar här, sade Chicot.
— Naturligtvis!
— Men inte ett ord till någon om min bror eller mig!
