Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 12 —

fjorton dagarna af mitt äktenskap, skall jag försöka göra mig vän med hertigen af Anjou.

Hvarefter han vände ryggen åt Quélus och närmade sig Bussy.

Efter sitt impertinenta utfall hade Bussy höjt hufvudet och sett sig omkring i hela salen med spänd uppmärksamhet, för att möjligen uppfånga något svar i samma ton. Men alla ansikten vändes åt sidan och alla läppar tego. Somliga fruktade att visa sitt gillande inför kungen, andra inför Bussy.

När den sistnämnde såg Saint-Luc närma sig, trodde han, att han ändtligen hade funnit hvad han sökte.

— Är det mina ord nyss, som jag har att tacka för äran af det samtal, hvarmed ni tycks vilja hedra mig? sade Bussy.

— Edra ord nyss? sade Saint-Luc med sin vänligaste min. Hvad, har ni då sagt? Jag har inte hört någonting alls, jag. Nej, men jag fick just se er, och jag ville unna mig nöjet att hälsa på er, och på samma gång vill jag tacka er för den ära ni bevisat mitt hus genom att komma hit.

Bussy var i alla afseenden en öfverlägsen personlighet. Hans tapperhet visste ej af några gränser, och han var på samma gång spirituell, bildad och väluppfostrad. Han visste att Saint-Luc var en hederlig man och förstod, att värdskapets plikter för stunden måste kväfva all sårbarhet. Till hvarje annan skulle Bussy ha upprepat sina ord, det vill säga sin utmaning. Men nu åtnöjde han sig med att göra en höflig bugning för Saint-Luc och besvarade hans artighet med några ord i samma ton.

— Aha! utbrast Henri, då han såg Saint-Luc närma sig Bussy, jag tror att min ungtupp reser kammen mot de Bussy. Det är nog godt och väl, men jag vill inte ha honom ihjälslagen. Gå dit bort, Quélus, nej, inte du, Quélus, du är alldeles för hetsig. Skynda dig, Maugiron …

— Hvad sade du åt den narren Bussy? frågade kungen, då Saint-Luc kom tillbaka.

— Jag, sire?

— Ja, just du.

— Jag hälsade god afton, svarade Saint-Luc.

— Å, var det allt? brummade kungen.

Saint-Luc märkte, att han hade begått en dumhet.

— Jag hälsade god afton, återtog han, och jag tillade, att jag skulle ha den äran att hälsa honom god morgon i tid i morgon bittida.

— Godt! sade Henri. Det trodde jag just, ditt brushufvud!

— Men jag hoppas, att ers majestät vill vara så nådig och bevara detta som en hemlighet, tillade Saint-Luc med sänkt röst.

— Vid Gud, jag skulle visst inte ha något emot, om du kunde skaffa mig af med den där skräflaren utan att du själf finge några skråmor …