— 13 —
Gunstlingarna utbytte en hastig blick, som Henri III låtsade sig icke ha märkt.
— Ty den slyngeln har verkligen uppträdt med en oförskämdhet, som …
— Ja, ja visst, sade Saint-Luc. Men var lugn, sire, endera dagen finner han nog sin öfverman.
— Hm! Kungen skakade häftigt på hufvudet. Han för sin värja ned kraft. Han borde bli biten af en galen hund — det vore det bästa sättet att bli af med honom.
Henri kastade en mörk blick på Bussy, som, åtföljd af sina tre vänner, gick af och an samt trängdes och gäckades med alla, som han visste vara fientligt stämda mot hertigen af Anjou och således voro kungens bästa vänner.
— För tusan hakar! utbrast Chicot, gå inte så illa åt mina små söta adelsmän, mäster Bussy! I annat fall drar jag värjan, så kung jag är, alldeles som om jag vore en vanlig narr.
— Den slyngeln! mumlade Henri. Men han har verkligen rätt.
— Om Chicot fortsätter med sitt skämt, kommer jag att tukta honom, sire, förklarade Maugiron.
— Bry dig inte om det, Maugiron! Chicot är adelsman och mycket ömtålig i fråga om hederssaker. För öfrigt är det inte han, som gör sig mest förtjänt af straff, han är inte den mest oförskämde.
Denna gång kunde man omöjligt misstaga sig. Quélus vinkade åt d'O och d'Épernon, som hade varit upptagna på annat håll och icke tagit del i det, som sist passerat.
— Mina herrar, sade Quélus, under det att han förde dem afsides, vi måste hålla rådslag. Gå du och prata med kungen, Saint-Luc, sluta fred med honom, det tycks som om ni nu voro på väg därtill.
Saint-Luc föredrog den roll, som härmed blef honom anvisad; han närmade sig kungen och Chicot.
Under tiden förde Quélus sina fyra vänner in i en fönstersmyg.
— Nå, hvad vill du? frågade d'Epernon. Jag höll just på att göra min kur för madame de Yoyeuse, och jag vill bara säga dig, att om du inte har någonting högst intressant att berätta, så förlåter jag dig aldrig.
— Jag vill bara säga er, mina herrar, att jag går på jakt så snart balen är slut, sade Quélus.
— Godt! sade d'O. På hvad slags jakt?
— Vildsvinsjakt.
— Har du verkligen fått det galna infallet att låta sprätta upp din mage i ett skogssnår under en sådan köld?
— Det gör detsamma! Jag går ändå.
— Ensam?
