— 303 —
— Godt! Jag skall gå, förklarade Gorenflot.
— Vänta! Han kommer att säga, att han nyss har biktat sig.
— Men om han verkligen har gjort det?
— Du skall svara, att han ljuger! Att den som nyss var inne hos honom alls inte var någon biktfar, utan en lika stor ränksmidare som han.
— Men då blir han arg!
— Hvad gör det? Han ligger ju för döden. Sedan skall du tala om både Gud och djäfvulen, förstår du — tala för resten om hvad du vill, men på ett eller annat sätt måste du locka ifrån honom papperet från Avignon.
— Och om han nekar att ge mig det?
— Då vägrar du att ge honom absolution, du hotar honom med kyrkans förbannelse.
— Eller också tar jag papperet med våld.
— Må vara! Du är väl tillräckligt nykter för att handla efter mina instruktioner?
— Visst är jag det.
Gorenflot strök sig med ena handen öfver ansiktet, och det såg verkligen ut, som om han därigenom utplånade de yttre spåren efter sitt rus. Hans ögon blefvo klara och lugna och hela hans utseende fick en annan prägel än förut.
Han vände sig mot dörren med högtidligt allvar.
— Vänta ett ögonblick! sade Chicot. När du har fått papperet, skall du hålla det väl fast i ena handen och bulta i väggen med den andra. Vill han inte lämna det, så kan du också bulta åt mig.
— Jag skall således bulta i alla händelser? frågade Gorenflot.
— Gör det!
Munken gick och Chicot, som var ett rof för den häftigaste sinnesrörelse, tryckte örat tätt intill väggen, för att kunna uppfånga minsta ljud.
Efter några minuter hörde han golftiljorna knaka inne i grannens rum och förstod däraf, att Gorenflot hade kommit in. Snart därefter hade han honom också inom sin synkrets. Advokaten reste sig i sängen och betraktade sin egendomlige gäst.
— Goddag, käre broder, begynte munken i det han stannade midt i rummet, för att bringa sina breda skuldror i jämvikt.
— Hvad söker ni här, vördige fader? mumlade den sjuke med svag röst.
— Min son! Jag är en stackars ovärdig klosterbroder — jag har hört att ditt lif är i fara, och jag har kommit hit för att tala med dig om din själs välfärd.
— Tack, vördige fader! sade den döende. Men jag tror att ni har gjort er onödigt besvär, ty jag känner mig en smula bättre.
