— 314 —
— Ja, den stackars karlens sista stunder voro ganska upprörande, sade Chicot.
— Är han död? frågade Gorenflot förvånad.
— Det har jag alla skäl att tro, svarade Chicot.
— Men han var ju så kry för en stund sedan!
— Alldeles för kry. Han ville nödvändigt ha hårdsmälta saker att äta — och fick dem på tvären i halsen.
— Å! utbrast Gorenflot, det var naturligtvis ett himmelens straff för att han ville döda mig — en kyrkans tjänare!
— Det måste du förlåta honom, du är ju kristen!
— Nå, jag förlåter honom, sade Gorenflot, men nog skrämde han mig ordentligt.
— Du måste också tända ett par vaxljus och läsa några böner öfver honom.
— Hvad skall det tjäna till?
— Och det kan du fråga? För att du skall slippa bli tagen och satt i fängelse som mördare, naturligtvis.
— Jag? Mördare — jag? Det var ju han som ville strypa mig!
— Ja visst! Men just därför att det inte lyckades, satte vreden hans blod i så häftig svallning, att ett blodkärl brast i hans bröst — och så var det slut! Du förstår väl, att du på det sättet är den egentliga orsaken till hans död, min käre Gorenflot. En oskyldig orsak, det medger jag visst, men det betyder ingenting. Under väntan på att din oskuld blefve bevisad, skulle du kunna råka rätt illa ut.
— Jag tror nog att ni har rätt, herr Chicot, sade munken.
— Så mycket mer som myndigheterna här i Lyon lära vara ganska stränga.
— Å, Herre Gud! mumlade munken.
— Det är därför bäst att du gör som jag säger, kamrat.
— Nå, hvad skall jag då göra?
— Stanna här, läs alla böner du kan och äfven dem du inte kan, och när det blir kväll går du härifrån utan särskild brådska eller långsamhet. Du vet, att det finns en smedja i sista hörnet på närmaste gata?
— Ja visst! Det var just den smeden som gaf mig ett blått öga i går, svarade Gorenflot.
— Ljufva minnen! Nå, jag skall se till, att din häst väntar dig där. Du stiger i sadeln utan att ge närmare upplysningar till någon, därefter ger du dig af på väg till Paris. I Villeneuve-le-Roi säljer du hästen och tar tillbaka Panurge.
— Å, det söta djuret! Det skall glädja mig in i själen att få återse henne — men hvad skall jag lefva af under vägen? tillade Gorenflot bekymrad.
