— 313 —
Chicot tog ett steg tillbaka. En orm kan resa sig och bitas, om han också är sårad till döds.
Men David försökte i stället att släpa sig fram till sängen, han ville antagligen in i det sista försvara sin hemlighet.
— Aha! Jag har alltid trott att du var synnetligt slug, men du är ju dum som en ostra! Nu visar du mig ju själf, hvar du har papperet gömdt.
Och medan David vred sig i sina sista krampryckningar, gick Chicot fram till sängen, lyfte upp madrassen och fann under hufvudgärden en liten pergamentsrulle, som David i sin okunnighet om den katastrof som hotade honom ej hade tänkt på att försvara bättre än så.
När Chicot rullade upp dokumentet, för att förvissa sig om att det var det rätta, reste David sig häftigt upp till hälften, men han föll genast tillbaka igen, och i nästa ögonblick hade han uppgifvit sin sista suck. Med ögonen strålånde af glädje genomläste Chicot dokumentet, som Pierre de Gondy hade fört tillbaka från Avignon.
Påfvens legat hade i enlighet med den helige faderns vilja skrifvit under detsamma: Fiat ut voluit Deus: Deus jura hominum fecit.
— Ett underligt sätt att behandla hans allra kristligaste majestät! mumlade Chicot.
Han rullade omsorgsfullt ihop dokumentet och stoppade det i sin bröstficka.
Så tog han advokatens döda kropp och lade den tillbaka i sängen med ansiktet vändt mot väggen. Därefter öppnade han dörren och ropade på Gorenflot.
Munken kom.
— Hvad ni är blek! sade han.
