— 332 —
Monsoreau aflägsnade sig med högdragen min, följd af de bugande hofmännens lyckönskningar.
Bussy tog hastigt ett steg mot hertigen, men denne märkte hans afsikt och drog sig skyndsamt tillbaka in, hvarefter han vred om nyckeln i låset.
Bussys hjärta slog våldsamt, och det bultade vid hans tinningar som i en hammarsmedja. Han förde mekaniskt handen till bältet och drog dolken till hälften ur slidan, ty i första ögonblicket förmådde han aldrig bemästra sina passioner. Men kärlekens bittra smärta kufvade snart allt annat inom honom, hans kraft var bruten, hans uppbrusande häftighet förlamades af den sönderslitande sorg, som fyllde hans själ. Han insåg, att han icke fick stanna där han var, såvida han icke ville prisge sin vanvettiga sorg åt hofmännens skvaller. Hastigt skyndade han genom korridoren och utför trappan, kom ut på slottsgården, kastade sig upp på sin häst och satte af i galopp bortåt rue Saint-Antoine.
Baron de Méridor och Diana väntade i feberaktig spänning på det svar, som Bussy utlofvat. Och nu kom han blek och nästan oigenkänlig, med förvridna anletsdrag och blodsprängda ögon.
— Förakta mig, hata mig, madame! — flämtade han. — Jag inbillade mig ha någon betydenhet — jag, som endast är ett eländigt stoftgrand — jag trodde mig kunna uträtta någonting, och jag förmår inte ens slita hjärtat ur mitt bröst. I denna stund är ni erkänd som grefve de Monsoreaus lagvigda hustru, madame, och ni skall redan i afton presenteras vid hofvet. Jag däremot är en stackars dåre, en vanvetting — eller kanske det snarare är så som ni säger, baron de Méridor — att hertigen af Anjou är en usel och eländig löftesbrytare!
Nästan från sina sinnen af sorg och raseri, rusade Bussy ut ur rummet igen, störtade utför trapporna, kastade sig upp i sadeln, sporrade ursinnigt sin häst och gaf honom lösa tyglar utan att fråga efter hvart det bar, och jagade bort så vildt, att alla som kommo i hans närhet flydde undan med förskräckelse.
XXXV.
HVAD SOM HADE PASSERAT MELLAN HERTIGEN AF ANJOU OCH ÖFVERHOFJÄGMÄSTAREN.
Vi måste nu redogöra för orsaken till den plötsliga omkastningen i hertigens sinnelag gent emot herr de Monsoreau.
När hertigen efter Bussys aflägnande tog emot herr de Monsoreau, var han af två orsaker fullt besluten att uppfylla den unge adelsmannens begäran. Hans egenkärlek hade fått ett djupt sår, och fruktan för det obehagliga uppseende, som baron de Meéridors anklagelse skulle
