— 333 —
åstadkomma, eggade ännu mer hertig François’ vrede. Dessa båda känslor i förening hade framkallat en häftig jäsning i hertigens sinne, och en explosion tycktes icke vara långt borta.
Hertigen mottog öfverhofjägmästaren med en min af stränghet, som byukade komma hofvets mest oförskräckta män att darra — ty man visste endast alltför väl, att hertigen aldrig skydde några medel för att hämnas.
— Ers höghet har låtit kalla mig? — sade Monsoreau och fäste med skenbart lugn sin blick på rummets väggbonader. Det såg ut som om han där ville hämta råd, huru han skulle undgå den vrede, som han tydligt såg flamma under hertigens låtsade köld.
— Ni behöfver inte frukta att någon lyssnare är gömd där bakom, — sade hertigen. — Vi kunna tala fullkomligt fritt och uppriktigt med hvarandra. —
Herr de Monsoreau bugade sig.
— Ty ni är ju en pålitlig tjänare, herr de Monsoreau, och ni är mig personligt tillgifven, det vet jag. —
— Jag skulle tro det, ers höghet. —
— Och jag är fullkomligt öfvertygad därom. Ni har vid åtskilliga tillfällen upptäckt komplotter, som spunnits mot mig, och ni har understödt mina företag med förbiseende af edra egna intressen. Ni har till och med satt ert lif på spel för min skull. —
— Ers höghet! … —
— Jag vet det. Och nu — jag måste påminna er om det, ty ni är till den grad grannlaga att ni aldrig gör ens en indirekt häntydning på de tjänster ni har gjort — nu senast uppoffrade ni er på samma sätt i det olyckliga äfventyret … —
— Hvilket äfventyr, ers höghet? —
— Mademoiselle de Méridors enlevering! Stackars flicka! —
— Ack ja! — mumlade Monsoreau pliktskyldigast.
— Ni beklagar naturligtvis också hennes öde? — sade hertigen.
— Jag är viss att ers höghet gör detsamma?
— Jag? Å, ni vet, hur bittert jag har ångrat detta olyckliga infall! Och jag har behöft ta hänsyn till alla edra väntjänster för öfrigt, för att kunna glömma, att jag utan er påverkan aldrig skulle ha bortfört den unga flickan. —
Monsoreau kände hugget mycket väl.
— Lider hans höghet måhända af samvetskval! — frågade han sig själf. — Ers höghets medfödda godhet gör ert samvete öfverdrifvet ömtåligt, — sade han högt. — Ni har inte mera skuld i den unga flickans död än jag … —
— Hvad menar ni? —
