— 364 —
att den farliga sjukdomen hade blifvit ingjuten i kungens öra af någon, som bär ett ganska bekant namn.
— Hertig! utbrast Francois af Anjou, högröd i ansiktet.
— Ja, Frankrikes kungar ha varit förföljda af olycka under senare tider, fortsatte hertigen af Guise. Tänk på Antoine af Bourbon — det var mycket säkert kungatiteln som var orsaken till det där skottet i axeln, hvilket antagligen inte hade varit lifsfarligt för någon annan än en kung. Dessa kungliga olycksfall ha ju till och med inspirerat er tappre herr de Bussy att skrifva vers!
— Det vet jag ingenting om, hviskade kung Henri till Chicot.
— Tyst, tyst! Jag skall läsa upp hans vers för dig sedan. Nu måste vi höra på hvad hertigen har mer att förmäla!
Och hertigen af Guise fottsatte:
— Kom äfven ihåg Jeanne d'Albret, kungens af Navarra mor, som dog sedan hon hade inandats doften från ett par parfymerade handskar! Hennes död kom helt oväntadt och väckte så mycket större öfverraskning som man visste, att det fanns personer, som just då voro i stort behof af hennes frånfälle. Blef inte också ni mycket förvånad öfver hennes död, ers höghet?
Hertig Francois svarade ej, men han gaf sin blick ett dystrare uttryck.
— Och tänk på Charles IX! Honom få vi inte glömma! Han fick sin död hvarken genom öga, öra, axel eller näsa — han fick den genom munnen.
— Hvad för något? utropade hertig Francois.
Kung Henri hörde sin bror ta ett par tunga steg tillbaka.
— Genom munnen, upprepade hertigen af Guise med eftertryck. Det är farligt att ha gamla jaktböcker, hvilkas blad ha fastnat tillsammans, så att man oupphörligt måste föra fingret till munnen, medan man bläddrar i dem. På det sättet kan saliven lätt bli förgiftad.
— Hertig, hertig! sade Francois med höjd röst. Jag tror att ni fantiserar om brott, som aldrig ha existerat!
— Hvem har talat om brott? frågade Henri af Guise. Jag berättar olyckshändelser, det är alltsammans. Det har ju aldrig varit tal om annat än olyckshändelser! Det var ju också en olyckshändelse, det som hände Charles IX under jakten?
— Hör nu väl på, Henri! Du som också är jägare! hviskade Chicot.
— Jag vet hvad han ämnar berätta, hviskade Henri till svar.
— Men jag vet det inte, jag! För jag var inte presenterad vid hofvet ännu på den tiden. Låt mig lyssna, min son!
— Ni vet nog hvilken jakt jag menar, ers höghet, fortfor hertigen af Guise. Jag menar den, då ni i den ädelmodiga afsikten att döda
