Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/385

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 365 —

vildsvinet, som vände sig om för att anfalla er bror, sköt så brådstörtadt, att ni i stället för att träffa djuret, som ni siktade på, träffade er bror, som ni inte siktade på. Det skottet är kanske ett bättre bevis än något annat, att man alltid kan vara osäker för olyckshändelser. Ni är ju allmänt bekant för er skjutskicklighet. Ni brukar aldrig förfela ert mål, och ni måste ha blifvit mycket förskräckt öfver att ni förfelade det den gången, i synnerhet som illvilliga tungor sedan påstodo, att kungens fall från hästen lätt kunde ha förorsakat hans död, om inte kungen af Navarra lyckligtvis i detsamma hade dödat vildsvinet, som ni sköt miste på.

— Å, men hvad skulle jag ha haft för fördel af min brors död, då Henri III i alla fall skulle bli hans efterträdare? sade hertigen af Anjou med ett försök att bibehålla sin säkerhet, trots hertig Henris mördande ironi.

— Men det fanns en tron ledig redan förut, ers höghet, och vid kungens frånfälle hade det således blifvit två, Polens och Frankrikes. Er äldste bror hade naturligtvis valt Frankrikes, men Polens tron var inte heller att förakta — jag har till och med hört talas om folk, som eftersträfvat kungens af Navarra lilla ömkliga herradöme. Det hade således alltid varit ett steg framåt, och ni kunde ha begagnat er af omständigheterna. Henri III reste tillbaka från Warschau på tio dagar och i händelse att någon olycka inträffat, skulle ni väl ha kunnat göra på samma sätt?

Henri III såg på Chicot, och narren såg på sin kung. Chicots ögon hade ej det vanliga sarkastiska uttrycket, där lästes i stället en varm tillgifvenhet, som likväl genast fick ge vika.

— Hvarthän vill ni egentligen komma med allt detta? frågade nu hertigen af Anjou med ett försök att göra slut på detta samtal, som endast alltför tydligt röjde hertigens af Guise dåliga humör.

— Jag drar däraf den slutsatsen, att hvarje kung har att frukta olyckshändelser, svarade hertig Henri. Och ni är antagligen Henri III:s oundvikliga öde. Blir ni chef för Ligan, så blir ni ju så godt som kungens kung. Således …

— Skall jag ta emot utnämningen? inföll hertig Francois. Tillråder ni det?

— Jag bönfaller att ni skall göra det, ers höghet!

— Och hur blir det i kväll?

— Var lugn! Allt är förberedt — i afton skall jag öfverraska våra goda parisare.

— Hvad skall man ha för sig i Paris i kväll? undrade Henri.

— Begriper du inte det?

— Nej.

— Å, hvad du är enfaldig! Man skall naturligtvis konstituera