— 371 —
en skojare och bräker efter folk, att man skall skrifva på hans lista, och när man så gör det, bräker han ändå värre än förut. —
La Hurières uppmärksamhet hade emellertid blifvit dragen åt annat håll, och tilltagande trängsel skilde den fanatiske värdshusvärden från Chicot, kungen och håns gunstlingar, hvilka kort därefter lyckades komma upp på en trappa, hvarifrån de hade god utsikt öfver den närmaste omgifningen.
— Hvilken hänförelse! — sade kung Henri. — Hvilken ifver för religionen visar inte min goda stad i kväll! —
— Ja, visserligen, sire, men denna ifver bådar intet godt för den som är hållen för kättare. Se åt vänster! Nå? —
— Å, där är herr de Mayennes breda ansikte och kardinalens spetsiga nos. —
— Tyst, tyst, för all del! Man har spelet bättre i sin hand, om man vet hvar man har sina fiender, men de ingenting veta. —
— Tror du verkligen, att jag har någonting att frukta? —
— I en sådan trängsel är det inte godt att svara för något. Man kan ju helt oskyldigt gå med en knif i handen, och den kan råka att sticka ens närmaste granne i magen. Den sårade svär af alla krafter och i nästa ögonblick ger han upp andan. Låt oss gå härifrån, sire! —
— Tror du, att man har känt igen mig? —
— Inte än, Men det gör man ovillkorligen, om ni stannar här längre. —
— Lefve mässan! Lefve mässan! — skrek en folkmassa, som nu böljade fram från hallarna och spred sig uppåt rue de l'Arbre-Sec.
— Lefve hertigen af Guise! Lefve kardinalen! Lefve hertigen af Mayenne! — ljöd det från folkmassan utanför värdshuset, där man hade känt igen de båda lothringska prinsarna.
Hyllningsropen skuro i kungens öron och han rynkade pannan.
— De där ropen äro ett bevis på att hvar och en befinner sig på sin rätta plats och äfven bör stanna där — herrarna af Guise på gatan och ni i Louvren. Vänd om till Louvren sire, vänd om till Louvren! —
— Kommer du med, Chicot? —
— Nej, nej — du behöfver mig inte, min son, du har goda försvarare ändå. Framåt marsch, Quélus! Framåt marsch, Maugiron! Jag vill se skådespelet till slut. Jag finner det märkvärdigt åtminstone, om det också inte är roligt. —
— Hvart går du?
— Jag skall gå och skrifva mitt namn på alla listor jag kan komma öfver — jag vill, att det i morgon skall finnas ett tusental autografer af min hand här i Paris. Nu äro vi vid kajen och här skiljas vi, min son? Gå du åt höger, så går jag åt vänster — jag
