— 372 —
har brådt att komma till Saint-Méry, där skall finnas en utmärkt predikant. —
— Hvad är det för larm därborta, och hvarför springa alla människor bortåt bron? — frågade kungen hastigt.
Chicot höjde sig på tåspetsarna, för att se efter, men han kunde omöjligt urskilja något annat än en skrikande, hojtande och knuffande folkhop, som tycktes bära någon eller något i triumf.
Nu kom folkhopen ut på en mera fri plats, den spreds åt båda sidor och plötsligt uppenbarade sig den, som tycktes vara hufvudpersonen i det stojande uppträdet, så godt som midt framför kungen.
Det var en man som red på en åsna. Mannen talade och gestikulerade och åsnan bräkte.
— För böfveln! — utbrast Chicot så snart han blef varse den gestikulerande åsneryttaren. — Jag sade nyss, att jag skulle gå och höra en beryktad predikant i Saint Méry, men nu har jag lust att höra en stund på den här. —
— En predikant på åsna? — sade Quélus.
— Hvarför inte, min son? —
— Han ser snarare ut som en Silenus, — sade Maugiron.
— Hvilkendera är predikanten? — sade Henri. — De skrika ju båda på samma gång. —
— Den undre är den vältaligaste, — sade Chicot, — men den öfre talar bättre franska. Hör väl på, Henri! —
— Tyst! — skreks det från alla håll, — tyst! —
— Tyst — dundrade Chicot med en röst, som hördes öfver alla de andra.
Allmän tystnad. Man samlades omkring munken och åsnan, och munken började orera:
— Mina bröder! — sade han. — Paris är en härlig stad. Paris är Frankrikes stolthet och parisarna ä’ ett genialiskt folk. Det står till och med i visan: —
Och munken började sjunga med full hals:
— Bevars, hvad allting är rart i Paris! —
Men nu instämde åsnan med ett så högljudt bräkande, att hon öfverröstade munkens sång.
Folkmassan brast i skratt.
— Tyst, hör du Panurge, tyst bara! — skrek munken. — Du skall nog få tala efteråt, men först är det min tur. —
Bräkandet upphörde.
— Mina bröder! — började munken på nytt. — Jorden är en jämmerdal, och människan har oftast intet annat än tårar att läska sig med. —
— Han är ju dödfull, — sade kungen.
