— 8 —
samma gång ett fast beslut att icke sätta foten utom sitt palats utan ett tillförlitligt följe.
Den, som är rädd, vill gärna ha andras vapen till sin hjälp, och därför skulle nu hertig François vända sig till Bussy d'Amboise.
Hertigen måste verkligen ha varit ytterst uppskrämd, då han kunde besluta sig för att framställa en sådan begäran. Allt sedan hertigens bedrägliga beteende i fråga om herr de Monsoreaus giftermål hade Bussy visat sig tvär mot honom. Och hertig François måste tillstå för sig själf, att om han hade varit i Bussys ställe och haft lika mycket mod som han, så skulle han ha visat ännu större harm mot en furste, som hade svikit honom så grymt.
För öfrigt var Bussy, i likhet med alla öfverlägsna naturer, mera mottaglig för sorgen än för glädjen och kände den djupare. Det händer ofta att en man, som med det mest oförskräckta mod och den lugnaste kallblodighet möter alla stora faror, lättare dukar under för smärre motgångar, än den som är feg. De, som äro mest fruktade af männen, bli ofta som mjukt vax i en kvinnas händer.
Bussy var nästan förlamad af sorg. Han hade sett Diana presenteras vid hofvet som grefvinna de Monsoreau, han hade sett henne intaga sin plats bland drottning Louises hofdamer, han hade sett tusen nyfikna blickar riktas på hennes oförlikneliga skönhet. Han hade under hela denna kväll med sina passionerade ögon följt den unga grefvinnan, som icke en enda gång höjde blicken mot honom. Och under hela den lysande festen hade Bussy — orättvis som alla verkligt förälskade — glömt alla de bevis på ömhet, hon redan hade gifvit honom, och, utan en tanke på hvad hon måste lida af att undvika åsynen af ett enda sympatiskt ansikte bland alla de likgiltigt nyfikna, inom sig anklagat henne för feghet och nyckfullhet.
— Å! — sade han inom sig, då han förgäfves väntade på en blick från henne, — kvinnorna äro sig alla lika! Skickliga och djärfva endast när det gäller att bedraga en förmyndare, en äkta man eller en mor, men fega och tafatta när det helt enkelt är fråga om att betala en tacksamhetsskuld. De äro så skuggrädda för att visa sin ömhet och fästa en stor vikt vid minsta ynnestbevis, att de ej ens kunna skänka en enda blick åt den som älskar dem, om också denna nyck krossar hans hjärta. Diana skulle ju kunna säga helt uppriktigt: — Jag tackar er så mycket för allt hvad ni har gjort för mig, herr de Bussy, men jag älskar er inte. — Det slaget skulle kanske ha dödat mig — eller också botat mitt lidande. Men hon föredrar att låta mig älska i ovisshet! Det vinner hon likväl ingenting på, ty nu älskar jag henne inte längre — jag föraktar henne!
Han gick hem från hofcirkeln med hjärtat svällande af ursinnig harm. När han lämnade drottningens salong, kom han att kasta blicken
